Man kan bli mätt på mycket

Gänget vid den lilla pappersmaskinen, som hade blivit mitt ansvar, var lätta att prata med sedan de hade upptäckt att jag gick och visslade i min ensamhet bland alla pumpar och rör. Plötsligt en dag ropade de upp mej en våning med en mystisk min.

Vid maskinförarens manöverbord fanns en rätt stor påse och de frågade mej om jag ville vara med i en tävling. Innan jag hunnit svara håvade de fram en cocosboll från påsen och sa att det gällde att äta fortast. Den som vann f inalen så småningom skulle få ett fint pris sa de. Men först skulle det bli utslagningstävling under ett par veckor. De måste hinna med alla fyra skiftlagen och dessutom skulle några från mekaniska verkstaden vara med och tävla.

Det var bara att acceptera utmaningen och jag fick min tävlingsboll. Den jag skulle äta var dock lite större än vanligt. Tredubbla vikten säkert. Två skulle jag äta och det snabbaste resultatet skulle antecknas. Det var goda färska cocosbollar, så jag åt med god aptit. Tävlingsledningen såg rätt belåten ut efter mitt tävlingstuggande och skulle återkomma om det blev aktuellt för avancemang i cocosbollscupen.

Någon vecka senare stod de och vinkade så där mystiskt igen. Jo, det var aktuellt att tävla i semifinalen. En verkstadsförman, två maskinförare och jag var de, som hade mosat i oss cocosbollarna snabbast. Till finalen skulle det bara bli två kvar, så nu gällde det. Det var eftermiddag och kaffedags, så sockersuget var på topp. Bra i form för att äta socker och vispad äggvita således.

Beskedet hur jag hade lyckats i semifinalen dröjde rätt länge. Ingen sade något vid mina dagliga besök vid min pappersmaskin, så jag började nästan glömma bort hela jippot. Eller hela utmaningen menar jag. Liksom Don Quichote ska man ädelt kämpa mot alla väder­kvarnar man möter.

Men så en vacker dag, när jag var på väg hem för att äta lunch kallade de upp mig till tävlingsbordet, maskinförarens pulpet, och allt var arrangerat för mitt finalätande.

– Evert på verkstaden har redan ätit, så nu ska vi se om du blir etta eller tvåa, sade maskinföraren, som var den som hade kontakt med bageriet, som gjorde cocosbollarna. Kontakten med bageriet var tydligen god, för han hade nästan fixat fram ett tortyrredskap. Finalbollen var enorm, nästan två decimeter hög, men hade man tagit fan i båten så fick man väl fortsätta. Djärvt grep jag mig verket an och åt och mumsade fast det tog emot mot slutet. När jag var färdig hojtade de mycket glatt.

– Du vann över Evert! Nu ska då få med dej priset hem. Det ligger i den här tårtkartongen. Öppna det du hemma i lugn och ro!

Det blev bråttom hem. Tävlingen hade tagit lite för mycket av lunchtiden. När vi hade ätit färdigt tog jag fram kartongen och talade om för Karin att det hade varit finalätning med en jätteboll.

– Nu förstår jag varför du åt så dåligt, sa Karin, när hon insåg vilken bjässe jag just klämt i mig innan jag kom hem för att äta.

Vinsten då? Fyra cocosbollar av den storlek, som hade använts i grundtävlingen!

Man kan bli mätt på mycket, men före lunch är mycket inte speciellt nyttigt.

Nils-Uno Gustavson november 2014