Paret Skarfors
– Direktör'n! Gustavson anhåller att få sitta på Sanatoriet! Så lät det när man behövde befrias från en gymnastiktimme vid tillfälliga fysiska problem. Vrickad fot eller så. Då fick man sitta på plintarna och se klassen gymnastisera.
Gymnastikdirektör Skarfors hade fasta principer och tillhörde den sista generationen gymnastiklärare med militär framtoning. Det passade mig bra och jag minns när min gymnastiska utveckling tog fart under sista halvan av realskolan.
Beroende på skickligheten att hoppa bock och plint placerades vi i sex nivåer. När vårterminen i realskolans klass tre började var det placeringsprov igen. Efter ett par fruktlösa försök att klara de svåraste gav jag mig katten på att jag i alla fall skulle komma upp i nivå fyra.
– Nu kommer den där lille killen igen, hörde jag hur Skarfors säga, klappa takten åt honom nu allihop!
Och se! Den lille killen flög över och avancerade till Fjärde Troppen. Visst använde han lite militära beteckningar på nivåerna, den gode gymnastikdirektören. Men han gav mej motivation alla år genom realskola och gymnasium.
Någon termin senare när jag stod i Första Troppen hördes en duns i bakre ledet när vi lämnade av närvaron inför en lektion. Skarfors rörde sig lugnt och värdigt mot den stackars elev, som just fallit framstupa i furugolvet. Pubertetsproblem med blodtrycket skulle jag säga i vuxen ålder.
– Man ska behålla lugnet. Då gör man mest nytta! sa direktören innan han såg till att ”grabben” fick vila sig och vårda sin ömmande näsa, som dock inte blödde ...
Ganska snart började Bernt och jag, tonårsbästisarna, träna med sikte på tävlingsgymnastik. Skarfors, som alltid manade oss att böja knäna när vi landade på mattan efter alla hopp la till slut till:
– Alla utom Dahlgren och Gustavson för dom får inte göra så, när dom ska tävla.
Kanske var han påverkad av sin något mjukare fru, som brukade vara domare när våra kvinnliga kamrater tävlade. Tala om särbehandling dock! Vi till och med fick träna stavhopp i hoppgropen på utegymnastiken, när de andra sparkade boll på läroverkets grusplan.
Inför Abiturientbalen i februari det sista gymnasieåret skulle vi träna wienervals i gymnastiksalen. Valskunnandet varierade så Skarfors tog kommandot och räknade in stegen. Alla gymnastikövningar går i mycket tydlig fyrtakt, så den är inrotad i en gammal gymnastiklärare, förlåt -direktör.
– Dansa nu, lät han, en, två, tre, – , en, två, tre – , räknade han på, och vi stod lydigt stilla under taktslag fyra. Det blev bättre, när han satte på valsmusik på gymnastiksalens skivspelare, som vi finansierat med pappersinsamling under ett par friluftsdagar.
Ni kanske förstår varför femtioårsminnet av direktörerna Skarfors blev så här, när jag liksom Tage Danielsson skaldade med Esaias Tegners versmått:
Att dansa vals i fyrtakt Skarfors lärde
att böja knäna när vi hoppat plint.
Att vara cool när det var fara färde,
det tyckte han satt särskilt fint.
Men Inga Skarfors, mjukare i sättet,
hon skickade sin klass på promenad.
Det kanske gav en styrka åt skelettet,
men mestadels hon flickklass gav förklätt, ett
– för underverken – sätt att se vår vackra stad.