Råsocker och fribadning
Linköpings hamn på fyrtiotalet och en bit in på och femtiotalet var faktiskt en aktiv arbetsplats. Jag minns inte vilken typ av gods som hanterades i den egentliga hamnen ovanför Nykvarns slussar, men nedanför lastades råsocker.
Linköpings Sockerbruk tillverkade råsocker Det orsakade en intensiv sockerbetsodling runt om på slätten för råvaruförsörjningen. Linköpingsbrukets slutprodukt var råsocker, en ljust gulbrun produkt som skulle till Lidköping på andra sidan Vättern för raffinering. Där producerades det fina strösocker som vi fortfarande känner igen från butikshyllorna.
Hur kom råsockret till Lidköping då? Jo, per båt på Göta Kanal lastat nedanför just Nykvarns slussar. Under sockersäsongen hängde tioårsgänget och tittade på hur det gick till. Sockret kom på gummibandstransportörer högt uppe i luften från fabriken ner till båtarna i hamnen.
Intressant var att kolla transportörerna och stålkonstruktionerna som höll dem uppe. Det föll ganska mycket socker ner på marken. Man kunde ta nävar och äta. Trevlig miljö att äta i också. I Stångån strax uppströms där båtarna låg flöt en stor avloppsledning ut från staden alla hus. Innan det fanns någon rening! Det vi såg där var allt från sådant som passerat kroppen till gummiprodukter som skyddat kroppen.
Lite senare i livet under tidiga tonåren höll jag mest till där Tinnerbäcken rinner ut i Stångån. Där fanns en grusplan på ena sidan och en vedförsäljares träskul på andra sidan. Och mitt i emellan alltså bäckutloppet med en stenlagt kant med en trappa mer till vattnet. Där kunde man bada, men man fick troligen inte. Det fanns en del orenade avlopp uppströms den platsen också. Vattnet såg bra ut, men det var en lite konstig doft om kroppen när man just hade klivit upp ur vattnet. Vi överlevde!
Vedförsäljaren hade ett extraknäck. Han hyrde ut roddbåtar per timme. Pappa hyrde en gång för oss tre i familjen och då rodde han under pilträden uppströms mot Tannefors slussar. När vi gossar hyrde själva rodde vi nedströms förbi Stångebro. Det var mer intressant! Vi hade nämligen stränga order från vedhandlaren att inte närma oss slussområdet vid Nykvarn. Troligen var strömmen rätt strid vid forsen förbi slussarna och genom ett kraftverk. Så det blev att öva sig i att inte komma för nära det förbjudna området. Vi lyckades varje gång och orkade ro tillbaka.
Det var ju inte bara våra egna äventyr vid Stångån som var intressant. När vi höll till vid ”Kentyplan”, som grusplanen kallades, kom det ibland ett par gubbar med en vagn med trådkorgar på. Korgarna stoppade de ner i en balja och det började komma brun gas från hela härligheten. Snabbt sänkte de sedan ner korgen i åns vatten och fräsandet avtog. Undrar varför jag blev kemist?
Gubbarna kom från en verkstad nästan under Drottningbrons fäste mot centrala staden. Galvaniseringsverkstad och något mer stod det på deras skylt på den skrangliga trädörren. Ganska många år efteråt förstod jag att de gjorde rent koppardetaljer i koncentrerad salpetersyra för att kunna förkroma eller möjligen någon gång försilvra efter att syran sköljts bort med vatten.
Skatterna vi såg flyta nere vid sockerbruket, den svaga lukten efter badet vid Kentyplan och galvaniseringsverkstadens utnyttjande av Stångån för rengöring från starka kemikalier visar på dåtidens intensivt felriktade miljövård.
Men det har följt med mej som en inspiration när jag senare fått möjlighet att idka lite mer välriktad miljövård.