Uppenbarelsen på våtlab

- Hur ska jag komma mej för att prata med henne? funderade jag efter den ovanligt varma ögonkontakten.

Det var inget vanligt läsår, som hade börjat för teknolog Gustavson. Ovanligt lite schema­bunden tid lämnade plats för ett par dagars arbete som lärare på enhetsskolan mellan några föreläsningar och övningar i pappersteknik. Läströttheten efter några års intensivt studerande motverkades av att kunna få lite annan geografi än den runt Drottning Kristinas väg i den höst­sprakande Liljansskogen i Stockholm.

Den enda egentliga kollisionen var att jag efter den ena heldagen på Årstaskolan, skulle ha laborationer i pappersprovning. Snälla assistenter accepterade att jag kom minst en halvtimma för sent och lät mig delta ändå. Jag slapp rent av att göra en del övningar, när jag berättade att jag på ett sommarjobb redan hade gjort en del av laborationerna.

För pappersprovning i labskala gör man sina egna provpapper i en slags silanordning. Lokalen kallades Våtlab och i ena hörnet hade också professorns favoritdoktorand en demon­strationsapparat, som visade att pappersmassa flyter fram som en plugg i brukens rörledningar.

Helt plötsligt såg jag något vitt med något ljust på toppen dyka upp borta vid apparaten. Det var en kurvig blond uppenbarelse klädd i en högt skuren labrock med knäppning bak. Hon ledsagades av doktoranden, som hette Douglas. Han skulle absolut visa apparaten för sin assistent just när unga teknologer försökte koncentrera sig på sina laborationer. Jag hade blivit ensam i rummet, när de kom in och höll blygt undan blicken, men hälsade förstås på Douglas, innan han rätt snart lämnade lokalen

Det var dock väldigt svårt att fortsätta hålla blicken borta från assistenten. Inte vek hon undan direkt med blicken i de pigga ögonen hon heller, men mer blev det inte. Min framfusighet hade inte debuterat.

– Hur ska jag komma mej för att prata med henne? blev bara en outtalad tanke.

Ett par veckor senare på hösten, under en föreläsningspaus, hörde jag klapprande klackar komma ut från en hiss med en vagn med labutrustning framför sig. Den bedårande blicken under det blonda håret! Hela ekipaget skulle in genom en stängd dörr och då blev det fart på mig. Men mer än att öppna dörren blev det inte. Inte kunde jag hoppas på att hon kom ihåg våtlabsincidenten. Kurskompisen Conny blev lite lurig i blicken, när dörrproceduren upprepades ett par gånger till de följande veckorna.

Ett halvår senare, under en lunch, såg Conny och jag en dansande labrock i vårgräset utanför matsalsfönstret med en piggögd brunhårig dam i.

– Det är den där blondinen från i höstas, sa jag till en lite tvivlande Conny, som framemot sommaren skulle examensarbeta hos just Douglas. Av honom hade Conny fått löftet att ta hjälp av arin för praktiska råd.

– Hon fixar det mesta, hade Douglas sagt.

Jag insåg direkt vem Karin var och började hälsa på Connny, så fort jag fick en chans efter luncherna. Jag examensarbetade på en angränsande avdelning nämligen. Tack vare Conny blev Karin och jag lunchkompisar.

Fredagen den 13 juli 1962 hade jag lyckats få Karin för mig själv efter en lunch och frågade om hon inte kunde bjuda mig på middag på kvällen.

– Nej, men du kan få bjuda mej istället, sa hon.

Det blev en minnesvärd kväll på Alhambra utanför en sommarfager Skansenentré.

Vi förlovade oss den 12 oktober samma år och gifte oss den 27 juli nästa sommar. Det har hunnit bli mer än 50 års äktenskap vid det här laget. Och – hon hade kommit ihåg den första blicken!

Nils-Uno Gustavson Januari 2014