Väntans tider

Hon var en fjortonårig arrendatorsdotter och storasyster. Han var den nittonårige yngste sonen till socknens målarmästare, och hade varit dräng hos arrendatorn under två år. Trots att han var omtyckt, av många, fick han inte komma tillbaka det tredje året. När min mamma kom ihåg detta i åttioårsåldern tyckte hon egentligen att min morfar hade varit ganska klok.

När mamma blev föräldralös som tjugoettåring förlovade hon sig med drängen, som bland annat hade arbetat åt sin far, målarmästaren, under tiden. Ett par år senare hade de flyttat ihop och gift sig. I den ordningen! Det ni, på landet i skarven mellan tjugo- och trettiotalet.

Mammas ett år yngre syster började föda barn, när hon hade gift sig i ungefär samma veva. Flera av pappas äldre syskon hade redan många barn, den äldste brodern så småningom femton stycken. Mina föräldrar tyckte kanske att de inte skulle bidra till skaran av kusiner, förrän de hade en stadig ekonomi. De förblev barnlösa så länge att släkten hade gett upp. När min mosters, mina farbröders och fastrars barnaskaror började bli kompletta överraskades släkten av tecken på min förestående ankomst Vad jag har förstått av mina föräldrars berättelser om framför allt Marie Bebådelsedag var det tänkt att jag skulle anlända på juldagen 1938.

Dock han dagen före Trettondagsafton 1939 gry innan mamma efter tydliga signaler på efternatten promenerade den halva kilometern till byns barnbördshus. Ett hus som idag är en liten enplansvilla. Där fick hon vänta ytterligare ett helt dygn innan jag lite trött och blå behandlades av en uppriven barnmorska och en envis tillkallad läkare. Med växelbad och lite omild behandling under en jobbig timma fick de mig att andas själv.

På den tiden hade man dålig kunskap om havandeskapsförgiftning. När mamma visade tecken på äggvita i samband med förlossningen var det en riskfaktor nog för att avråda från ytterligare barn.

Min moster fick sitt fjärde barn, min yngste farbror sitt femte och min yngsta faster sitt andra snart därefter. Jag fick till slut 33 kusiner. Alla vi kusiner som föddes 1939 var gossar, men det var bara jag som kom så tidigt, att jag började skolan med de som föddes 1938. Men det är en annan historia.

Namn då? Nils efter pappa och Uno som tänkt tilltalsnamn. Att det kan tolkas som den ende var nog en lite lustig tillfällighet. Det blev ju onekligen viss uppståndelse att NisseåMaja hade fått barn och namnet Uno spreds inom släkten. En av mina rara fastrar, som var en av dem med bara två barn, fick efter några veckor se den nye kusinen i skaran.

– Nämen där är han ju, Nilsas Uno, utbrast hon på sin Ydredialekt.

Så efter det användes för all framtid dubbelnamnet Nils-Uno, som är så svårt att memorera för de flesta.

I femårsåldern, när andra världskriget ännu inte slutat, satt jag och plockade med gyllene och gröna nålar och broscher. Det mesta var utmärkelser för att mamma sålt så mycket Spirellakorsetter i socknarna. Men jag hittade också en liten öppningsbar rund sak med ett litet papper i. Jag lyckades stava fram mitt namn på papperet och blev givetvis nyfiken på vad detta var

Då förstod jag oron inför det krig som startade de första månaderna av mitt liv. Medaljongen, som jag lärde mig att det hette, var tänkt som en identitetshandling för den lille Nils-Uno om kriget skulle välla in också över Sverige och ställa till det med familjens sammanhållning.

Nils-Uno Gustavson våren 2016