Kantat vid femårsjubileet 1962
Ett tekniskt ekonomiskt samarbete
Kantat framförd vid 1957 års studenters femårsjubileum
å Restaurant Maxim lördagen den 5 maj 1962
(Författare Nils-Uno och Roland)
Femtisjuor vi är samlade igen
hela tiden har vi alltid haft på känn
att bland kullar av studenter
ifrån läroverket vårt
finna femtisjuans like vore svårt!
När i kväll vi återser varandra här
känns det att vi än har femtisjuan kär.
Och det hugger nog i hjärtat
utav gammal kärlekssorg.
Den som vi så grundligt gömt i hemlig borg.
Kommer du ihåg den ljuva tid som var?
Har du över huvud några minnen kvar?
Annars kan vi dej berätta
alla minnena från förr,
när vi ännu dvaldes inom Krettelns dörr.
Tänk på alla da'r då bänken kändes
hård,
och vi ville springa ut på skolans gård.
Men då skolans klocka ringde
och oss kalla' ut till rast,
fick vi lust att vara inne i en hast.
Minns att vi en gång har gått och tränat vals,
och att vi då ej fick hålla flickans hals,
utan måste hålla armen
om vår flickas midja smal.
Vi minns än hur det var svårt att vara sval.
När vår abiturientmiddag vi åt,
fick vi Linköping att titta på vår ståt.
När vi linka' upp mot Borggår'n
med vår ena sko så sur,
sjöng vi ändå hela tiden glatt i dur.
Dock en bister tid nu stundade för oss,
skrivningar i alla ämnen braka' loss.
Men vi duktigt klara av dom,
efter muntlig prövning hård
störtade vi ystra ut på skolans gård.
När från Krettelet vi äntligen slapp ut,
tänkte vi: "Så skönt att pinan nu är slut!"
Men tänk ack vad man bedrar sig,
när på skolans trapp man står!
Livet är ej alltid bara sol och vår.
Nu vi ville uti världen bli nå't stort,
men vi undrar om vi kämpat som vi bort!
Var är pengarna från Alfred,
han som uppfann Nobelt krut?
Dom finns ännu kvar för oss att hämta ut!
Men för kvällen finns det bara glädjelåt,
det finns mycket som man nu kan glädjas åt.
Tänk att vi nu är tillsammans
och kan diskutera smått,
om den plats i livet som man själv har fått!