Bortglömda äventyr
Älvängen 1 är väl en fin adress? Där bodde jag ovanpå ett skomakeri under mina första månader. Farfar, som aldrig hann se mig, hade fått ett löfte av pappa under sina sista dagar. Därför var vi en familj av tre generationer. En trygg miljö, där det alltid fanns en farmor, som ställde upp som barnvakt när föräldrarna var ute på uppdrag. Att huset låg vid infarten från Kisa utan någon egentlig vägren ansågs inte vara något bekymmer de sista månaderna på trettiotalet. Trottoarer fanns inte någonstans i Österbymo. Trafiken bestod mest av cyklister och sparkåkare beroende på väglaget.
Allt fungerade bra under barnvagns- och krypåldern, men det kom en tid på våren 1940 när jag hade lärt mej gå. Farmor var som vanligt med när jag lekte utanför skomakeriet nära vägen.
En cyklist närmade sig oss, när den smala gårdsplanen inte längre räckte till för en nyfiken Nils-Uno med ostadiga ben. Lastbilschauffören, som kom från andra hållet blev helt överrumplad av den lille gossens plötsliga intresse för vägbanan. Det var för sent att hinna stanna och han förstod att den vithåriga damen inte hade någon chans att hinna fram.
Cyklisten uppfattade snabbt situationen och med en djärv högersväng framför bilen slet han tag i mej och kunde stanna på gårdsplanen med den mänskliga bördan i ett säkert grepp. Lastbilen strök därmed förbi utan att träffa någon av oss. Och farmor kunde pusta ut! Om jag hann reagera minns jag inte. Äventyret skapade i alla fall inga permanenta fobier för vare sig bilar eller vägar. Men jag har ju å andra sidan inga minnen alls från den tiden.
Skomakaren som var änkling med barn fick tag i en hushållerska, som han gjorde till ärbar hustru. Hon tog hand om honom och skapade en familj genom kärleksfull fostran av hans pojkar. Då behövde de förstås lägenheten och vi fick flytta. Adressen blev Älvängen 2, i övervåningen på grannhuset. Hyresvärden, som var byns charkuterist, bodde i nedervåningen.
Charkuteristen och hans fru tyckte först det var trevligt med en familj över deras huvuden och skänkte den lille gossen en stor tyghund på tvåårsdagen. Ett av de första bestående minnena i livet är när jag ensam konkade tyghunden uppför trappan. Hunden var stoppad med träull kom jag på något senare. Trevnaden med hyresgäster i övervåningen förändrades så mycket att mina föräldrar uppmanades lägga tjocka mattor på golvet. Mitt travande och springande störde fruns frid i nedervåningen. Sommaren när jag var två och ett halvt år tyckte pappa att det var nog och ordnade en annan bostad åt oss.
Flyttningen dit minns jag inte något om förutom att en tant låg och skurade stenplattan utanför ytterdörren. Det låg nämligen en liten vattenpöl i en fördjupning i stenen trots att det var uppehållsväder. Först på den boplatsen började en mognande pojkhjärna lagra sammanhängande levnadsminnen.
Det nya stället, ett annex till urgården Österby med ett förflutet som gästgivargård, låg bara några hundra meter från de gamla adresserna Älvängen med diverse nummer. Det fanns ett Älvängen 3 också. Min tidiga barndom som granne till ett skomakeri gjorde i alla fall att jag blev en frekvent gäst i skomakeriet hela tiden vi bodde i Österbymo och även i ett annat uppe i Linköping så småningom.