Utmaningen
Från fabrik i Kramfors till huvudkontoret som marknadsanalytiker i ett gäng ekonomer. Det var ett spännande sidohopp för en civilingenjör, med bara en liten kort kurs i nationalekonomi. Den var bra, men gav samtidigt viss förståelse för ekonomer.
Avdelningen var liten, fyra projektledare, två sekreterare – och chefen Lennart förstås, som rapporterade direkt till marknadsdirektören i koncernledningen. Tre steg upp till VD! Så nära kom jag inte förrän långt senare i livet! Ja, fyra år senare.
Mitt projekt hette Dokumenterad Argumentation och gick kort ut på att finna tekniska argument för produkterna, som säljarna skulle kunna använda i kundarbetet. Och, givetvis, stoppa in allt i en form så att det gick att sälja in till koncernledning och höga linjechefer.
– Direktörer och skolbarn måste man närma sig med samma pedagogik, som en senare chef beskrev det. Ibland fastnade vi i konstiga diskussioner. Hette det Documented Argumentation på engelska, som jag föreslog, eller hette det Documentated Argumentation, som den unge karriärekonomen hävdade. Han som senare var tilltänkt som VD för Volvo – under ett halvår innan P G Gyllenhammar ångrade sig.
I juli började så mitt nya liv på SCA:s huvudkontor mitt i Sundsvall. I väntan på familjen och flyttlasset från tjänstevillan i Kramfors sprang jag mycket i skogen, medan jag bodde ensam i den hyreslägenhet vi hade fått i det nya fina bostadsområdet Nacksta. Det låg på en fin sluttning i västra utkanten av Sundsvall. Redan tio år senare hade det blivit ett område, där många hyror betalades av socialkontoret.
En dag första veckan, om det inte rent av var första dagen, hade jag fått en fråga i påståendeform, som inte tycktes riktigt relevant för projektet.
– Du springer väl gärna i skogen, eller på en trekilometersbana i alla fall? kom det från Lennart själv.
– Nej! tänkte jag, men det blev ett högt och tydligt
– Jovars! när det lämnade munnen.
Det visade sig gälla en slags utmaning, som skulle gå av stapeln mellan avdelningarna på huvudkontoret. Tio varv på regementets motionsbana skulle avverkas gemensamt av varje avdelning. Man fick ha ganska många deltagare i varje lag, å det skulle ju inte behöva bli så långa sträckor för varje deltagare. Hade utmanaren på Skogsavdelningen tänkt sig.
Chefen hade anmält vår avdelning. Vi var ju fem möjliga, hade han räknat ut, och för honom var två varv på en trekilometersbana en bagatell. För mej, som obegripligt alltid hade tyckt illa om att springa i skogen, var det annorlunda. Men jag hade från juli till september att träna.
Springa hade jag lärt mig i gymnastiksalen, fjäderlätt på tå utan att det dunsade i golvet. Det hade gjort att jag sprang likadant ute i skogen. Högt på tå och med en enorm vristspänst. Under de första träningspassen ute på banan tittade jag på hur dom andra sprang. Och förstod äntligen varför jag hatat terränglöpning och orientering. Dom andra sprang på hela foten och rullade liksom foten över den mjuka marken. Och se, när jag provade att göra likadant gick det plötsligt att springa längre, mycket längre, innan benen sade ifrån. Tåspänstandet hade ju bara medfört att tårna grävde ner sig i den mjuka naturen. Trettioett år gammal hade jag äntligen lärt mig den naturlagen.
Hur det gick i september? Jo, jag sprang hela första varvet och växelvis sprang, gick och släpade mig fram under andra varvet. Inget annat lag hade mindre än tjugo deltagare, men vi kom inte sist. Det var ett lag, som var långsammare!
Tapperhetspriset till tävlingens minsta lag blev var sitt par mjuka, lätta och gröna stövlar, som faktiskt gick att springa terränglöpning i – om de bara hade varit i rätt storlek.
Fast det var ju förstås Lennarts fru, som på något sätt hade övertalat tävlingsledningen, att dela ut det där verblivna stövelpriset till oss.