En konstig bandymatch
Det blev lite konstigt mörkt på isen runt svenska och finländska landslaget i bandy under nationalsångerna, men matchen kom i alla fall igång som planerat.
Hur många realskolepojkar under 50-talet hade en egen badsjö och en egen skridskois stor som minst två bandybanor utanför vardagsrumsfönstret? Troligen bara en enda. Ja för resten i en lägenhet på ett rum och kök säger man kanske rummet rätt och slätt.
Jag är alltså uppväxt på Kaklis, en gård med 33 lägenheter där badhuset nu finns i centrala Linköping. Kaklis var en samling bostadsbaracker med torrdass på gården för vissa och WC på svalen för några av lägenheterna. Hela området hade byggts för att härbärgera personalen på det kakelbruk, som utnyttjade lera i dalen runt Tinnerbäcken. Därav namnet. Det var ett av några bostadskvarter runt Tinnerbäckens nedre del, som fortfarande på 50-talet hade kvar en omodern men fin Andersonskans Kalle-miljö.
När leran tog slut hade dalen blivit en grop. I den gropen kulverterade man bäcken och byggde ett utomhusbad ovanpå. Det bad som invigdes 1938 och som är känt i hela det civiliserade Sverige som Tinnerbäcksbadet, landets enda konstgjorda badsjö mitt inne i en stad.
Där bodde alltså jag i en lägenhet med utsikt mot badet. På sommaren var träden utanför fönstret fulla med löv, men på vintern var det fri sikt över hela det vinterfrusna badet. Där brukade jag sitta och titta på isracing, som var vanligare på 50-talet än nu för tiden. På vintern var det fri entre för motionsåkning med skridsko, men vid evanemang var det inträde. Då satt jag gratis på första parkett således. Och inomhus!
Nu var det sent i mars och det skulle bli landskamp i bandy mellan Sverige och Finland. På mitt vinterfrusna Tinnerbäcksbad.
Hela veckan efter skolan kollade jag hur de förberedde isen med extra noggrann spolning, hur de målade upp alla linjerna på bandyplanen och till slut placerade ut målen. Min parkettplats var bakom det ena av målen. De betalande gästerna fick stå i slänten i söder och på tävlingsbassängens åskådarplatser.
Där satt jag på söndagen och såg hur lagen värmde upp och hur det till slut blev dags för uppställning längs ena långsidan för ”Vårt land, vårt land” och ”Du Gamla Du Fria”. Det blev en skugga på isen runt lagen, där de stod och var högtidliga. Lite konstigt med tanke på att det inte var speciellt soligt.
Men skuggan försvann när matchen kom igång och det blev genast en härlig stämning både ute och inne hos oss. Spelet flödade först fram och tillbaka i matchen. Efter bara en kort stund blev det lite spelövervikt för det finska laget, så man höll till på den svenska planhalvan. Då passade en av de finska backarna på att vila sig genom att sätta klubbskaftet mot isen och korsa armarna mot klubböjen.
Det var en tung finne för klubbskaftet bara for ner genom isen. Det blev väl lite oro på isen bland spelarna, men spelet fortsatte. En liten stund! När först måldomaren och sedan den finske målvakten for genom isen helt och hållet, insåg huvuddomaren att det var dags att avbryta matchen.
Den tidiga våren hade gjort att det inte var kärnis längre utan en ganska porös våris på mitt kära Tinnerbäcksbad. Det var ingen bra bandybana längre således och så här i efterhand fick vi också en väldigt bra förklaring till den konstiga skuggan. Tyngden av lagen hade pressat upp vatten i den porösa isen.
Hur det gick? Jo det var ganska grunt vid finska målet, så både målvakten och måldomaren blev ståendes till midjan i vattnet. De drunknade alltså inte och matchen avgjordes veckan därpå på en högt belägen insjö, med kärnis, i Mjölbytrakten.