Den relativa befordringsgången
Verkligheten i bruksmiljön och inför Det Nya Bruket krävde lite mer erfarenhet av produktion. En av två befattningar som driftsingenjör blev min under några månader medan projektet gick in i en sista fas.
Projektet, som skulle utveckla en ny billig process för liner, ytskiktet till wellpapp, verkade först lyckas bra med goda egenskaper hos papperet. Tyvärr visade det sig vara oerhört värmekänsligt, och klarade inte hettan, när man sedan gjorde wellpapp. Sprött som knäckebröd var det helt odugligt precis där det skulle göra nytta.
Hela projektet stoppades och organisationen lades ner. Disponenten fick bära hundhuvudet och flyttades till Tyskland, utvecklingschefen och laboratoriechefen flyttades till ett centralt laboratorium och Kramfors inordnades i en annan struktur. I stället för en disponent som chef fick vi en överingenjör, som rapporterade till en disponent i Sundsvall. Två driftsingenjörer blev en och jag som var yngst på tjänsten fick gå åt sidan, men fick ta hand om laboratoriet, vilket passade mej alldeles utmärkt.
Efter drygt ett år i den nya organisationen slutade den ende driftsingenjören. Hans biträdande ingenjör blev laboratoriechef, vilket inte passade honom så bra, när jag fick jobbet som driftsingenjör. Utan att ha riktigt förstått det, blev jag därmed andre man under platschefen och erbjöds en större bostad.
Från en fyrarummare med utsikt, fick vi flytta till en åttarummare med status mitt i herrgårdsparken. Utifrån såg det ut som en statarlänga, men inuti var lägenheten formidabel. Kök med pigkammare bakom. Genom serveringsgången kom man till en matsal i svit med två vardagsrum. Ett stort arbetsrum fanns på nedre botten innanför hallen. Från den smög sig elegant en trappa i brunbetsad fura uppför ena hörnet till en stor hall och tre sovrum på övervåningen. Tennisbanan låg i anslutning till altanen. Och ringklocka till köket fanns i alla rum på nedre våningen.
Under en personalfest efter ett år på det här jobbet fick Karin frågan av danskavaljeren, en duktig verkstadsförman, hur det kändes att vara Kramfors andra dam. Helt överraskad av frågan visste hon inte annat än att skämta bort svaret. Det var inte kommunpamparna, som var viktigast i den staden inte, det var bruksledningen.
Det som hade hänt mig var uppenbarligen någon slags relativ befordran. När hela den gamla platsledningen blev bortsuddad försvann toppnivåerna i hierarkin och vi få unga, som var kvar, fick fylla de tomma praktfulla tjänstebostäderna och växte i status, och lite i lön också.
Från ung labingenjör med dålig känsla för gammal hierarki till något slags outtalad biträdande platschef med chans att delta i sönderbrytandet av bruksandans negativa sidor, hade jag således blivt befordrad nästan utan att stiga i graderna. Bara genom att hierarkin bantades uppifrån syntes jag vid horisonten redan efter fem år.
Men hur kunde vi ha råd att flytta från fyra till åtta rum? Jo, i samma veva lade man ner Gambruket, det gamla brukshotellet, och möbler och textilier vräktes bort. Aldrig senare har vi möblerat så många rum så billigt.