Den lille björnen
Nu var det fredag eftermiddag igen och strax skulle folk ställa sig bland våra morötter, salladsstånd, blommor och potatisblast för att se vad som hände på Tinnerbäcksbadet. Och jag skulle missa hela evenemanget, som vi alltså kunde se från vårt trädgårdsland. Den här sommaren hade jag ett litet extraknäck just på fredagens sena eftermiddag.
Butikskonceptet Härold var i grunden en katalogförsäljning av kläder och husgeråd med lokala säljare. I Linköping fanns åtminstone tre, som hade sålt så bra att man startade en butik där varorna kunde ses och inhandlas. Det var så Lunchserveringen blev en butik. Där fick jag mina första jeans på tidigt femtiotal. Men det var givetvis inte av Algots äkta svenska variant utan en piratkopia, som var blå men inte så smal. Den passade därför min lite knubbiga kropp – eller min något atletiska framtoning. Eller möjligen berodde det på familjeekonomin!
Vad som var oförändrat med Härolds koncept var betalformen. Förutom det, som såldes mot kontant betalning i butiken, såldes det mesta som tidigare på avbetalning. Skulden lades upp på något som såg ut som kristidens ransoneringskort. Veckobetalningarna kvitterades genom att klippa bort en kupong motsvarande den överenskomna veckobetalningen. Och man behövde inte komma in till butiken för att betala utan det kom en utsänd hem till bostaden varje vecka!
Den här sommaren var jag vikarie för en av dessa utsända. Det var därför jag missade evenemangen på Tinnerbäcksbadet med åskådarplats i vårt trädgårdsland. Jag utrustade mig med en liten väska, lånade mammas lilla sax och såg till att jag hade några gem eftersom avbetalningskorten ibland blev lite trasiga mot slutet av betalningsperioden.
Distriktet sträckte sig från hörnet bakom läroverket och upp mot de nybyggda kvarteren längst upp mot Lingvallen. Jag har sett de små industrilokalerna i markplanet på Tönsbergsgatan och andra ”nordiska” gator långt innan fotolabbet Linkopia flyttade dit och etablerade ett nytt sätt att framkalla och kopiera svartvita fotorullar. Det som blev Expert så småningom och var den stora draghästen för färgkopior innan digitalfotot dödade hela branschen.
Vilken samling kunder jag fick träffa! Allt från väletablerade familjer med ett par barn till trångbodda kämpande familjer där äldsta dottern hade flyttat in hos föräldrarna med baby och fästman. De senare kände jag alltid igen redan när de öppnade dörren. Doften av diande, smått spyende spädbarn och flergångsblöjor tvättade i kokgryta på köksspisen kommer jag alltid att minnas.
Märkligt nog blev jag alltid väl mottagen, fick alltid den veckosumma som var överenskommen och var egentligen ganska belåten med att få utföra ett riktigt arbete. Fast jag var ju så ung att jag inte ens fick skaffa mig arbetsbok som man då måste ha för att få tillstånd att arbeta före femton års ålder.
Speciellt minns jag ett ställe, där en av de boende glatt brukade hälsa mig med: ”Titta där kommer den lille björnen igen!” Det var en av de inflyttade fästmännen, som ”tagit sitt ansvar” mot spädbarn och dottern i huset.
Att min fredagskväll blev förstörd kompenserades ganska bra genom att jag efter genomförd runda fick tre kronor och femtio öre om jag minns rätt. På den tiden var det ganska bra för två timmars arbete av en trettonåring. En ordinarie biobiljett kostade två kronor och tjugofem öre och en matinébiljett endast sjuttiofem öre.
De allra flesta fredagarna med uppträdande var det dessutom kvar en del av föreställningen när jag kom hem och jag hade sluppit att vara med om att köra bort obehöriga som äventyrade ordningen i vårt trädgårdsland.