Tonårsbrist på civilkurage?
Kom till ABF:s elitgymnastik två gånger i veckan, ni som tycker om lite mer än bara skolgymnastiken!
Bernt och jag stod och läste på ett litet anslag i entrén på läroverket.
– Det skulle väl vara intressant, sade jag till Bernt efter ett par genomläsningar.
– Jo, men det står ju elitgymnastik, klarar vi det? replikerade Bernt.
– Ska du säga, som är så mycket bättre än jag, tänkte jag för mig själv, men sade:
– Vi kan väl kolla nästa vecka.
På så sätt blev vi elitgymnaster. Eller började träna till elitgymnaster. Under andra terminen, när vår ledare en gång hade förhinder, tränade vi själva ”knäsväng framåt” på lågt räck, som innebar att man snurrade runt en stång i knävecken medan man höll sig fast med händerna. Till slut skulle jag avsluta en av svängarna genom att hoppa av framåt precis när jag passerade översta läget. Tyvärr hoppade jag av först när rotationen neråt hade börjat. Lite för sent således så att jag for ner mot golvet. Jag hann inte heller få fram händerna utan landade huvudsakligen på pannan.
Genast började jag höra ett litet pip i vänster öra, men jag tuppade inte av. Pipet bekymrade mig på kvällen och nästa dag, när jag gick jag till skolan för bland annat ett skriftligt prov i tyska. Ytterligare nästa dag blev det så akuten.
Och mycket riktigt! Diagnosen blev hjärnskakning och en liten spricka i skallen strax över höger öra. Kuren enligt dåtidens läkarvetenskap innebar stilla sängvistelse utan kudde. Ganska tråkigt!
Resultat på det tyska provet hade blivit långt sämre än min vanliga standard, men den vikarierande läraren fick sanktionerat av rektor att räkna bort provet i betygsunderlaget. Efter tre veckor återvände jag till min stökiga klass, men fick lova att gå hem om det blev för tröttande den första tiden.
En mycket stökig eftermiddag under den första veckan avslutades med dubbeltimma i svenska för samma vikarie. Efter den första timman talade jag om för honom att jag fått huvudvärk och gick hem. Lite feg kände jag mig dock, som inte sade någonting till klassen utan bara smög iväg.
Resten av terminen stod jag ut hela dagarna, och senare på våren fick jag min realexamen med betyg, som jag var ganska stolt över. Hjärnskakningen hade inte saboterat min läsglädje och aptit på kunskaper. Men jag var under ett par år mycket rädd för att slå i huvudet, och det lilla pipet fortsatte tills det överröstades av den riktiga tinnitusen i sena medelåldern.
Långt senare när både jag och dåvarande klasskamraten Lill-Hasse, som givetvis blivit större, eller rundare, var på samma återförening med studentkullen, kom han fram till mig och sa:
– Jag har tänkt på den där gången under sista terminen i realskolan, när du gick hem. Vi borde ha kunnat skärpa oss !
– Vet du vad, blev mitt svar, jag har ofta tänkt på vilket dåligt civilkurage jag visade, som inte vågade säga ifrån till klassen att det var för stökigt.
Lill-Hasse, som han ju inte kallades längre, svarade inte utan såg bara lite fundersam ut.