Det gick ju bra?!
– Men varför i hela världen ska vi åka 30 mil för att träffa Stefan och Carina? sa Karin.
– Jamen, vill du bo i Norrköping då? replikerade jag. De har bättre sjukhus i Linköping.
Den ordväxlingen på väg hem till Göteborg en novemberdag 2011 var orsaken till att vi drygt fem månader senare bodde i Linköping, Södra Ekkällan. Enda resten av militärens gamla tygverkstad är Kanonhuset, ett populärt Gym.
Omvälvande blev det på många sätt. Förutom det svåra arbetet med att bryta upp, var vi helt plötsligt också utan det sociala nätverk, som byggts upp under ett par decennier. Att hela min tonårstid tillbringades i Linköping, att föräldrarna bott kvar och att sonen studerat där, medförde att vi hade sett staden förändras och därför hittade rätt skapligt redan från första början. Men vi kunde ju inte förvänta oss något färdigt nätverk att knyta an till i den gamla djäknestaden.
Dagen efter flyttlasset vid ett köksbord på plats, men mitt i flyttkartonger för övrigt, ringde telefonen.
– Välkommen hit! sa en röst med lätt Ydredialekt. En kusin från Asby hälsade oss välkomna. Lite trög av flyttröran undrade jag över hur han kunde hälsa välkommen till Linköping, tills jag kom på att han och hustrun hade gjort som vi; flyttat närmare barnen. Samtidigt insåg jag att vi var nästan grannar, men på var sin sida av US.
Första veckan i maj hade min studentkull från 1957 på Linköpings Högre Allmänna Läroverk 55-årsjubileum. Där kunde jag meddela att jag numera bodde i gymnasiestaden.
– När flyttade du hit? kom genast några nyfikna frågor.
– Förra veckan! blev mitt svar.
Det kändes verkligen speciellt! Ungefär så här:
och denna gång ej på semester,
står hus långa raden
på landsbygd runt staden
Dock finns än från barndomen rester!
En knapp månad senare blev jag hindrad av ett stort leende i dörren till Norins Ost. Mattelektionernas stora A-kamrat, höll artigt upp dörren. Hon är pensionerad universitetslektor i matematisk analys. Tala om att välja rätt livsbana!
Mitt i sommaren uppmärksammades jag av en annan 57:a från gamla Läroverket, som hela livet varit gymnastiklärare i hemorten Åtvidaberg. På besök i sta'n, som han sade, undrade han som många gånger förr varför inte jag med stort A i gymnastik också blev gymnastiklärare. Jag kanske skulle funderat en gång till på mitt livsval?
Under en salladslunch i Gränden hörde jag en röst, som kom mig att höra dragspelsmusik och allsång. Rösten tillhörde en grånad, återflyttad skolkamrat, som var min dragspelande parhäst, när vi på 60-talet försökte trösta Östgötastudenter i Stockholm. Han hälsade nu från sin hustru och påminde mig om vem som sammanförde dem under en bilresa mellan Linköping och Stockholm en gång i början av 60-talet.
Sådant hände aldrig i Göteborg. Efter några till sådana här gyllene incidenter kändes Linköping plötsligt ganska välkomnande, men det tog ett par år innan vi upptäckte att adressen vi bodde på också kändes som hemma.