Framhjulsdriftens fördelar?
Våren bearbetade snön och Bilen hade fått mej ut i naturen. De östgötska skogarna strax söder om Linköping bjöd mycket intressant att stanna vid, en vårsöndag med lite snö kvar. Det måste ha varit en söndag, för den blonda passageraren var inte ledig på vardagarna. Till skillnad från mej, som just den månaden inte hade något schemalagt på högskolan.
Citroën B11 Sport, 1951 var modellen. Då, 1960, var 9 år mycket för en bil. Men det var min första bil och alla färder var spännande. Den var parkerad vid sidan av vägen och jag hade varit speciellt noga med att ställa drivhjulen, så att det inte skulle slira vid avfärden senare!
När vi gick in i skogen, talade vi om hur bilen hade blivit min.
En söndag i början av mars satt jag och talade om min fina Matchless 500cc med en äldre kusin, som var på besök. Jag tyckte det var tråkigt att inte ha kunnat använda den på hela vintern och att det nog skulle bli bekymmer att få igång den, när den hade stått ute hela vintern. Jag hade köpt den förra sommaren av en annan inte riktigt lika gammal kusin för 500 kronor.
– Tänk om jag hade en bil i stället, sa jag, den skulle ju gå att använda redan nu.
– Har du 100 kronor att spendera, sa kusinen, så kan du få ta över min gamla Citroën,
som står ute i Mantorp.
– Den är fullt körklar och det finns bensin i tanken, fick han till som slutligt
säljargument.
Det resulterade i att jag dagen efter startade en trilskande motorcykel och tog mej ut till Mantorp i sakta mak. Motorn gick inte att få upp i något vidare varv nämligen. Det satt vinter kvar i förgasaren eller hur man ska uttrycka det.
På hemvägen var jag 100 kronor i kontanter fattigare, men kunde erbjuda sittplats inomhus bredvid mej, i stället för utomhus och bakom mej, som på utvägen. Efter att ha bytt lite packningar i bromssystemet, och bytt ett däck till ett något mindre utslitet på närmsta skrotupplag, körde jag en hel del i trakterna runt Linköping. Tänk att få köra i en bil, som jag minns från barndomens mycket få taxiresor i metropolen Österbymo!
Min trevliga bil med växelspakskrycka i instrumentpanelen, med spegelvända växellägen och utan synkronisering på ettans växel gjorde mej lätt euforisk. Dubbeltrampa hade jag redan lärt mej, så inte behövde jag stanna för att lägga in ettan i svåra backar inte! Och jag tänkte på hur bra det var med bakhängd framdörr. Det luktade nämligen betänkligt från motorn under färd, men bilen vädrades väldigt effektivt genom att smygöppna den vänstra dörren lite grann. Man fick hålla stadigt i ratten och hårt i dörren, men vädrat blev det.
Lite exotiskt var det också att äga en framhjulsdriven bil. Det hade jag för en stund sedan helt glömt bort där i dikesrenen, när jag mycket noga hade sett till att få bakhjulen på barmark. Jag undrade plötsligt, lite oroligt, hur framhjulen hade hamnat där ute i skogen. Den manliga fåfängan gjorde sig gällande redan då i 20-åråldern, så jag sa inget om min oro förrän vi var tillbaks vid bilen.
Jo då! Båda bakhjulen stod på fint strävt underlag, men av framhjulen stod det ena i en snödriva och det andra i en liten grop! Jag skulle tvingas till slirande start i uppförsbacke med andra ord.
Efter lite fruktlöst gungande och slirande vaknade kreativiteten. Med hjälp av några riskvistar gick det till slut att ta sig loss.
Sådana här små äventyr som grön bilägare gjorde att jag aldrig stannade vid sidan av vägen under många vintersäsonger framöver.