Besök i framtiden
Pappa arbetade nu i Linköping på ASJ medan vi ännu var kvar i Österbymo. Men på högsommaren var vi uppe på besök under en veckohelg.
Lördag eftermiddag var jag av någon anledning ensam ett tag. Mamma skulle antagligen titta om det fanns arbete för henne i Linköping. Att stadsplanen var alldeles regelbunden med fyrkantiga kvarter och raka gator gjorde att jag vågade gå ganska långt från det tillfälliga övernattningsrummet. Plötsligt var jag på en intressant lekplats i stationsparken. Bland andra redskap fanns där en vågrät stång på en ställning.
Stången var lätt att klättra upp på. När jag satt och klängde på den kom jag på ett litet stunt, som man skulle säga nuförtiden. Om jag lät mig falla bakåt utan att hålla i mig med händerna skulle jag i alla fall bli hängande i knäna. Till slut vågade jag försöka. Och dråsade i backen med en duns så att jag tappade andan rejält. Lite snopen travade jag tillbaka och avslöjade förstås inte vad jag just hade råkat ut för. Långt senare när falltekniken var fulländad förstod jag att jag i rena rama rädslan hade rätat ut knäna istället för att hålla dem böjda.
På söndagen skulle det bli båttävlingar nere i hamnen. Med riktiga racerbåtar, som av någon anledning kallades galoscher.
Spänd inför att få se vad det var gick jag med pappa och mamma nerför Kungsgatan, som via en bro under järnvägen ledde mot tävlingsplatsen. Vi kom lugnt gående uppifrån Klostergatan, Med ett kvarter kvar till järnvägsundergången blev motorljuden alltför lockande. Jag började springa för att få en bra plats nere vid Linköpings gamla hamn Helt obekymrad av alla människor och att jag var i en helt obekant miljö, där jag förmodades lätt gå vilse.
Väl nere såg jag ju inte ett dugg av vad som hände i vattnet, men det fanns vagnar på hamnspåren och jag klättrade snabbt upp bland de andra som klängde där. Då såg jag båtarna och förstod med ens varför de kallades galoscher. Så platta båtar trodde jag inte fanns. Min kunskap om båtar inskränkte sig till ekor i sjön Tången i Asby. Visserligen flatbottnade, men i alla fall.
Efter en stund när jag var helt försjunken i träningen inför racet såg jag ett bekant ansikte med en irrande blick. Pappa lyfte blicken från marken just när han passerade min vagn och blev plötsligt lugnare i minspelet.
På något sätt kom jag ner på marken och fick en förklaring varför jag inte skulle försvinna från föräldrarna på främmande ort. Av en tydlig men lugn och lättad far! Att jag var helt på det klara med hur jag skulle hitta tillbaks till övernattningsrummet kunde ju inte han veta. Men jag förstod ju att det inte fanns någon ”hemma” i den tillfälliga bostaden på flera timmar kanske. Budskapet gick hem helt och hållet.
Själva tävlingarna var en oförglömlig upplevelse med allt motorbuller, den speciella lukten från det spetsade motorbränslet och de spännande svallvågorna efter galoscherna.
Efteråt traskade jag snällt bredvid mina föräldrar fast jag visste precis vilka gator jag skulle gå på.