Pensionärer på storviltjakt
- Nils-Uno, Nils-Uno! Makan lät inte över sig given, men var uppnbarligen en aning exalterad!
Och jag skulle just gå in i duschen.
Årets semester hade just börjat. När man är pensionär är det viktigt att varje år ta en rejäl semester nämligen. Man måste se till att rensa kroppen och själen från all stress man samlat på sig under året. Man vill ju inte gå under av allt ansvar och alla situationer som kräver avancerade beslut. Och livsavgörande för en rad människor.
Ni kan ta er i häcken alla beslutsfattare i arbetsför ålder! Det är väl ingen konst för er! Ni har ju en hel stab av medarbetare att vältra över allt svårt på. Det enda dilemmat ni har är att hitta på en bra motivering till varför just ni ska ha kvar er höga lön, som dessutom är kompletterad med en bonus, som är konstruerad för att falla ut när ni gjort ett gott arbete. Det inträffar varje gång ni gjort ett bra resultat eller när ni gjort ett dåligt. Sådana enkla beslut finns inte kvar för oss i övergångsåldern. Ja, övergången mellan närande liv och liv som näring i kretsloppet.
Jag skulle just gå in i duschen när hustrun började kasta något som slamrade och skramlade. Det måste vara stekpannan, som var halvrund i botten och som vi dagen innan fått ersatt med en som gick att använda till att steka med. Vi bodde på ett våningshotell på Gran Canaria och hade just börjat återhämtningen efter det gångna årets stressiga pensionärsbeslutande. Bara tanken på besluten före resan att gå till affären, svårigheten att komma ihåg om det var doktorn kl 11.00 och frisören kl 14.00 eller tvärt om var nog för att nertrappningen inte riktigt hade kommit igång.
Problemet igår att försöka få en jämnstekt omelett i stekpannan med den halvrunda botten hade lösts väldigt lätt. Jag bara gick och talade med portieren. Efter en kvart kom städerskan med en ny. Se där! Har man en stab, som arbetar åt sig, går allt väldigt lätt. Som i arbetsför ålder alltså. Men hemma är det inte bara inköp och hälsa som ska skötas. Tänk bara att välja rätt tid att åka buss. Så man utnyttjar de gratistider för ålderspensionärer, som vi har i Göteborg. Tänk vilken nesa att i onödan betala 16:50 för en enkelresa in till city!
Kanske hustrun tänkte reparera den halvrunda stekpannan och nu stod och slog den mot marmordiskbänken för att platta till botten? Innan jag klev in i duschen måste något göras. Så jag gick ut med handduken som ett höftskynke runt kroppen. Det kunde ju stå någon och titta in från balkongen mittemot. Den var bara hundra meter bort.
– En kackerlacka, sa hon. Den var stor som en råtta. Jag trodde det var en råtta när den löpte runt avfallshinken under diskbänken! Sedan for den iväg uppför soffan och väggen, och jag slog med den där gamla stekpannan. Jag hann inte få tag i någon servett. För då hade jag tagit den i nypan. Men den smet och nu vet jag inte var den är, fortsatte hon.
Och inte hittade vi den senare heller fast vi vände varenda dyna i både soffan och fåtöljen.
– Den smet nog in i ett telefonjack, tänkte jag. Ett lock hade lossnat från väggdosan.
Jag klämde dit locket för att täppa till möjligheten till återkomst. Om jag hade rätt så var
lugnet återställt, och vi kan fortsätta vårt nertrappande och vår återhämtning inför ännu
ett beslutstätt år.
Trodde vi ja! Två dagar senare promenerade det ett väsen mitt på golvet igen. Den här gången hade jag skor på mej, så nu blev det en definitiv lösning. Men strax innan foten landade med ett tydligt knäpp på den vingförsedda kroppen, såg jag hur två ben på varelsens högra sida gjorde några konstiga darrande cirkelsvängar. Då förstod jag att hustrun fått in en rejäl delträff med stekpannan redan första gången.
Vi fick oss alltså ett påtagligt bevis på kackerlackans överlevnadsförmåga. Brutna ben av stekpannor klarar dom – och atombomber sägs det – men inte en rejäl högersula, sommarsandal storlek 41, rakt uppifrån!