Överfallet i källaren!
I mörkret kom något kom emot mig från vänster med ett våldsamt oväsen!
Dalslands djupa skogar kan vara fulla av mystik har jag senare hört! Det var mörkt, men inte kolsvart där ute på udden i Laxsjön, när jag kom hem efter en sen middag med min blivande tänkbara chef och hans hustru.
Dagen hade börjat tidigt med en bilresa från Lilla Edet till Dals Långed, som behövde en ny fabrikschef. En av kandidaterna på marknaden var jag. På eftermiddagen fick jag en visning och blev utsatt för lite närgågna frågor om vad jag kunde och tyckte om produkter av papper och plast i kombination. Åren pä Lilla Edet ansågs tydligen ha gett mej tillräckligt av allmän kunskap om kräppat papper. Men produkterna i Dals Långed var lite speciella och hemliga så länge ingen anställning var avtalad.
Skåpafors, Billingsfors och Dals Långed ligger utmed Dalslands Kanal, där den går genom Laxsjön. Alla tre orterna betyder bruk med papperstillverkning för en gammal skogsindustrimänniska. Skåpafors gör mjukpapper, som blir servetter. Duni är ju ett känt varumärke. Billingsfors är främst ett bruk för förpackningspapper och annat med okända varumärken. Dals Långed är platsen för tillverkning av väldigt specialiserade produkter till exempel det tygliknande Dunicell för exklusiva servetter.
Laxsjön ligger i en avlägsen del av Sverige för en som är född i Östergötland! En av mina äldre kusiner hamnade i Åmål, när jag gick i småskolan minns jag. Vättern hade jag då en aning om var den låg. Långt bortom den fanns en sjö som hette Vänern visste jag också. Men Åmål, som låg på andra sidan av den sjön, var ju nästan utlandet för en nioåring i Österbymo! Här var jag nu flera mil bort från Vänern till och med.
Mitt övernattningsbagage hade jag redan lämnat på Billingsfors Brukshotell och promenerade nu tillbaks dit i den tidiga natten. Porten till Billingsfors fabrik ligger utmed den väg jag skulle gå, men där syntes ingen portvakt.
– Han kanske har lagt sig under luckan för att sova lite ! Tänkte jag lite förstrött.
En fin grusväg ledde vidare ut på udden, där brukshotellet var placerat. När jag gick därifrån mitt på dagen var det folk på plats, men ingen av dem tipsade mej om att ta med en nyckel. Nu, när jag ensam i natten promenerade ut på udden insåg jag plötsligt att ett brukshotell inte är ett vanligt hotell, och att det nog inte fanns någon på plats för att släppa in mej.
– Men de sade ju inget när jag gick, tänkte jag, så det är nog öppet.
Med friskt mod tog tag jag i handtaget för att gå in. Men porten var låst!
– Kanske portvakten har en nyckel, tänkte jag. Men honom såg jag ju inte, när jag gick förbi. Det gäller att hitta något annat sätt att ta sig in!
Det gamla fina stenhuset, som låg i lite souterräng, hade en massa små luckor och fönster i källarvåningen. Men inget var öppet eller ställt på glänt! Utom en dörr med rejäla järngångjärn och stora ekplankor. Där smög jag in och hoppades kunna hitta olåsta dörrar och trappor inne i huset för att kunna gå upp till min tillfälliga boning.
Innanför dörren trevade jag mej i mörkret för att komma vidare. En dörr till, av lite enklare slag, kunde jag känna. Ögonen var fortfarande vana vid det svaga ljus, som hade varit ute runt sjön, så jag såg absolut ingenting. Händer och fötter fick klara sig själva för att lotsa kroppen mot en hägrande viloplats.
Då, precis när jag hade tagit ett steg innanför den enklare dörren där nere i mörkret, kom något emot mej från vänster med ett våldsamt oväsen!
Inte vet jag om hjärtat stod still ett ögonblick eller om det bara höll till uppe i halsgropen, men kroppen blev ordentligt rädd. Hela kroppen!
Mitt i steget blev jag ståendes och mera rationella tankar började landa i hjärnan. Turligt nog ändrade dånet karaktär till något jag kände igen. Det lite vinande ljudet av en oljebrännare, som just startat. Inget kom heller farandes emot mej!
Källardörren gick till pannrummet och precis när jag klev in var det tydligen dags att starta brännaren. Benen kändes helt normala, när jag trevade mej vidare, hittade en trappa och en olåst dörr och till slut kom upp i det svaga nattljuset i den korridor, där mitt rum låg.
Ett eventuellt möte med övernaturliga väsen från Dalslands skogar måste få vänta till en annan gång!
Nils-Uno Gustavson april 2014