Det stora knivslagsmålet
Jag reste mig med kniven i hand och närmade mig min utmanare.
- Drar du kniv din djävel?! sa han.
Folkungaskolan hade blivit min placering, när jag kom till Linköping. Vi hade flyttat till Ågatan 35 från Österbymo en bit in på höstterminen i tredje klass. Jag hamnade i en bra klass med en gammaldags men duktig lärare, magister Sunner. Därför gick jag kvar där även på våren i fjärde klass, fast vi redan ett år innan hade flyttat till Kaklis. En gård som egentligen var inom Linneskolans upptagningsområde.
Willy, en gårdsgranne, hade också av någon anledning blivit kvar på Folkungaskolan. Han gick en klass över mig och hade tagit mig under sina vingars skugga. Jag fick ibland åka med honom i hans pappas sidovagn och han introducerade mig bland ungarna i Tinnerbäckens kåkområde. Rätt bra egentligen, men han hade en liten egenhet. Han ville brottas med mig rätt ofta på gården och i kraft av sin ålder brottade han alltid ner mig. Det hade väl varit OK, om det inte varit för att han höll kvar mig i underläge lite obehagligt länge.
Larsa, inte Lasse, blev i sället allt mer min bästis. Vi hade varit klasskamrater hos magister Sunner, men efter att ha flyttat till Hejdegården några hundra meter från Kaklis hade han bytt till Linneskolan. Larsa och jag började jaga tjejer lite förbubertalt utan att vare sig veta varför eller hur man skulle jaga tjejer. Hur Willy försvann som kompis allt mer kommer jag inte riktigt ihåg. Ensamheten på gården, när inte Willy fick vara med mig och Larsa gjorde dock att han blev lite hotfull efter ett tag.
– Vänta bara, när vi ses i skolan, sa han en kväll.
– Vadå? tänkte jag och glömde bort hela hotet.
På fyrtiotalet hade Folkungaskolan ingen grön skolgård, men berget i hörnet mot nuvarande Riksbanken, som på vintern var en fin lång iskana var under de gröna månaderna en fin grässlänt. Förutom någon slags bolldatten nere på skolgården hade vi grabbar en annan sysselsättning på rasterna. Gräsmattan i slänten var alldeles utmärkt för ”kasta kniv”. Det var ingen våldsam lek med kniv utan en ganska stillsam och oskyldig variant. Man satt i ring och skulle på olika sätt få kniven att fastna i gräset.
Där satt vi en rast, några gossar ur Sunners klass, helt uppslukade av att kasta kniv, när det bortglömda hotet hemifrån gården några dagar tidigare blev verklighet. Willy dök upp, med tydliga steg, i sällskap med ett par klasskamrater.
– Res dej, så ska vi göra upp, karskade han till sig.
Han visste ju, att han alltid hade brottat ner mig hemma på gården, så självsäkerheten
syntes i hela kroppen.
Precis färdig att påbörja ett konstkast ner i gräset med min egen lilla slidkniv, reste jag mig med kniven kvar i handen och närmade mig min utmanare. Han som bara för ett par månader sedan varit min bästis.
Då kom det.
– Drar du kniv din djävel?!
Snabbt försökte jag bli kvitt kniven, som jag hade kvar i handen utan att jag hade märkt det. Kvicktänkta klasskamrater fattade dock situationen och tog över kniven.
Då vågade Willy sätta i gång att förnedra mig. Det skulle ju bli en lätt match, kanske rena massakern, visste han. Men han fick inget bra grepp till att börja med, och lille Nils-Uno hann ilskna till av det onödiga påhoppet. Detta, och kanske för alla hejarop från de mina, gjorde att Willy inte hade tagit kål på mig, när rasten var slut. Kompisarna tyckte rent av att jag hade vunnit.
Jag besvärades aldrig mer av Willy och hade lärt mig att även i slagsmål måste man vara motiverad och lite lagom ilsken för att lyckas.