Konduktören – en allmänhetens tjänare?
Österbymo var en riktig liten idyll i början på fyrtiotalet. Själva centrum, om man nu kan tala om sådant i en by av den storleken, hade väl en utsträckning på en kilometer utmed vägarna till Eksjö, Tranås och Kisa. De gick ihop i en trevägskorsning mitt på Torget, där det fanns en minnessten över Ydredrotten Rääf, och där det var Östebymo Marken vår och höst.
Dagen hade börjat med att mamma for ut på uppdrag. Hon sålde och ändringsskräddade Spirellas rosafärgade kroppspansar, underbyxor och strumpor till damerna i häradets socknar och hade en upparbetad kundkrets, som behövde skötas om. Ett av mina vanligaste lekgäng höll till nära torget vid en uppgrävd liten sandgrop och en anslagstavla. Vi kunde läsa tyst på affischerna, vilket för oss betydde att titta på papperet och röra på munnen. Det gjorde ju våra fäder rätt ofta när de läste tidningen. En helt accepterad liten livslögn bland förskolebarn i den lilla metropolen.
Det var inte ens en halv kilometer hemifrån, men leken upptog mitt sinne så starkt att uppmärksamheten på kroppsliga behov var totalt totalt borta. Helt förvånad upptäckte jag plötsligt att det låg en liten kula i mina kalsonger.
Det ordnar sig, tänkte den lille gossen först, men det blev alltmer besvärande. Att jag lätt kunde traska hem och åtgärda problemet föll mig dock inte in. Mer och mer besviken på mig själv blev jag och var till slut riktigt ledsen.
Inte minns jag vart mina kompisar hade tagit vägen. Det enda jag minns är hur misslyckad, övergiven och ensam jag var där jag stod och hulkade lite lätt.
Jönsson, konduktören på det smalspåriga tåget mellan Österbymo och Eksjö, var ledig efter morgonens tur från Eksjö, den stora staden. Han kom cyklandes förbi och såg min övergivenhet. När han förstått orsaken till mitt bryderi lovade han skjutsa mig den oövervinnerliga sträckan hem.
Efter att ha cyklat med mig på pakethållaren alla de trehundra meterna skulle han lämna av mig i dörren hemma. Ingen öppnade!
– Nej men mamma är ju nere på Gästgivaregården och provar ut korsetter! sade jag när minnet plötsligt fungerade.
– Det kunde du väl sagt med en gång! tyckte räddaren i nöden.
Snäll som han var, tog i alla fall Konduktören upp mig på cykeln igen och for tålmodigt de två hundra meterna tillbaka till samhället.
Mamma avbröt sitt provande och tömde den lilla kulan ur mina byxor. Problemet var borta. Kvar var bara en känsla av skam och misslyckande, och jag ville inte läsa tyst mer den dagen
.Detta pinsamma inträffade alltså inför Konduktören, som ju var en av mina idoler. Han fick inte bara klippa tågbiljetter, utan också hänga utanför vagnarna på rangerbangården och koppla ihop dagens tåg.
Jodå, rangerbangård! Det fanns åtminstone fyra spår på Österbymo Central och det fanns både sågverk och fabrik för plattor av cement och träull i byn.