Morgongymnastik på Lanzarote
Som nyblivna femtioåringar på Lanzarote hade vi just ätit vår första semesterfrukost. Lyckligt installerade i tvårumslägenheten en trappa upp på Fritidsresors hotell beundrade vi den fina utsikten mot poolen. Redan ankomstkvällen hade vi fått information om alla möjligheter som platsen erbjöd.
Tanken var att det gemensamma passerandet av halvsekeldagen mitt i vintern skulle firas med två veckor på badort. Vi hade inte varit på Kanarieöarna förut och vi valde Lanzarote för öns låga hus och intressanta geologiska historia. Rena månlandskapet på sina ställen och inte så partytypiskt kvällsliv hade vi hört. Vi hade ju fyllt femtio!
Jag hade börjat ett nytt jobb under hösten och hade ingen förskottssemester i mitt anställningsavtal. Det blev således nödvändigt att ta ut några tjänstledighetsdagar, men det skulle det vara värt! De första dagarna var i alla fall semester och dagarna i värmen skulle utnyttjas på bästa sätt. Under frukosten på balkongen kollade vi noga poolområdet. Där skulle nämligen dyka upp en frisk, stark och smidig reseledare med gymnastisk begåvning för att leda morgongymnastiken på poolkanten. Jag hade bestämt mig att skaffa lite bättre fysik under de två semesterveckorna.
Hon dök upp och jag skyndade mig ner till henne. Det var bara hon och jag som var igång redan. Morgonpasset började med lite lätt uppvärmning av överkroppen och de gamla gymnastinstinkterna väcktes till liv. När hon sedan började med svikthopp för att få igång ben och fötter var jag redan inne i min gamla rutin från tonåren och tog i ordentligt. Höga spänstiga hopp som förr, det var livet det! Ända till tredje studsen, då det smärtade till i högervaden, långt ner. Riktigt ont gjorde det, och jag stannade upp lite framåtlutad, satte mig ner och kontrollerade hur jag kunde vinkla foten. Jo, det var tydligen kontakt mellan vadmuskel och fot. Hälsenan hade uppenbarligen inte gått av, men det gjorde riktigt ont i alla fall.
Hur kunde en kroppsmedveten gammal elitgymnast fångas i en sådan fälla? Man ska ju givetvis värma upp ordentligt innan man hårdbelastar senor och muskler. Speciellt som tonåren var rätt avlägsna! Jag linkade upp till hustrun, som givetvis undrade varför gymnastikpasset blev så kort. Och fick lite förmanande "tyck synd om".
Vaden började fram emot lunchtid att kännas allt mer obehaglig och jag bestämde mig för att söka upp en läkare. Diagnosen blev muskelbristning, som lät mycket farligare på spanska. Läkaren frågade mig om jag hade magproblem, så jag tänkte att han vill ge mig medel mot magsjuka, när jag ändå var där. Jag svarade nej och fick en medicin, som skulle dämpa inflammationen och skynda på läkningen.
Ingen extra sjukförsäkring hade vi tagit, men jag faxade hem och sjukanmälde mig för säkerhets skull och började äta min medicin.
Resten av vistelsen gick jag med högerhälen på trottoaren och fotbladet utanför. Det märtade när jag vinklade foten under gång och genom att gå så kunde jag hålla den nästan sträckt.
Det blev en trevlig vistelse trots allt, men med lite mindre av snabba promenader än vad vi hade tänkt oss. Mot slutet av de två veckorna kunde jag gå, om dock försiktigt, på plan mark igen.
Hemma upptäckte jag att sjukskrivningen, som registrerats efter mitt fax, hade gjort att jag
inte behövde utnyttja någon tjänstledighet. Vad bra! För säkerhets skull gick jag till
företagsläkaren för en efterkontroll. Han tyckte allt var helt OK och ville se min medicin.
– Ha, ha ,sa han, den är förbjuden i Sverige sedan tio år. Hur har du klarat magen?
Den hade tydligen haft för stora biverkningar, och förbjudits i Sverige. Det var alltså ingen omsorg om magsjuka, som fått den spanske läkaren att fråga om hur tålig min mage var utan ren oro för biverkningar.