Mottagning med tumgrepp
Nyligen uppflyttade till Kramfors från Stockholm var vi på väg att introduceras i norrlandssociteten.
Med Karin gravid i femte månaden och väletablerade sedan två veckor i vår formidabla fyrarummare med ringklocka till köket från nästan alla rum blev vi med alla tjänstemän inbjudna till (förväntades delta i) en mottagning hos Disponenten. Den ägde rum på nyårsdagen då 1965 var 13 timmar gammalt och livet hade allt att erbjuda.
Vi hade väldigt tydligt hamnat i ett brukssamhälle med gamla inrutade traditioner.
Jag var den färskaste av tjänstemännen, men var som välutbildad anställd för att delta i ”det stora projektet”. På 60-talet var fortfarande en civilingenjör rätt ovanlig ute i bruken. Det var bara min chef, jag, utvecklingschefen och Disponenten, som hade den utbildningsnivån. Det ingav en respekt, som jag inte riktigt förstod då, men som så här i efteråt förklarar, hur vi kunde tillåtas göra lite konvenansavsteg. Och till och med få lite pluspoäng, eller kanske kuriosapoäng, för.
I den midvinterkalla herrgårdsparken, parkerades vår antracitgrå Volkswagen av årsmodell -62. Disponenten tjänstebodde i ett vitt trähus med enligt våra mått enorm värmeförbrukning. Före oljekrisen budgeterades dock eldningsolja till 140 kronor per kubikmeter, men vi fick den för bara drygt 100 kronor. Totala kostnaden för herrgårdens uppvärmning torde ha stannat på nära 3000 kronor per år, vilket var vad mer än vad den nykläckte civilingenjören hade fått som månadslön.
Storögda blev vi insläppta av inlånat tjänstefolk. Inte ens på den tiden hade man en hel stab ständigt anställd. Det fanns en gårdskarl för herrgårdsparken, och gårdskarlens fru hade visserligen deltidsplikter hos disponenten, men hon skötte egentligen gästpensionatet. Det hette Gambruket och stavades med ett enkelt m! Norrländskt uttal stämmer ju inte alltid med stavningen!
Ytterkläderna, vilket var ulster och sälskinnsmössa för min del och grå kappa med pälsbrämad krage och mössa för Karin, lämnades i bottenvåningen. Karins pälsmössa hade rejält med hushållspapper inne i kullen. Den gled annars lite väl långt ner, vilket förstörde synfältet. Tillsammans med det vana folket skred vi upp till övervåningen, där det fanns en salong med en brunbetsad flygel. Med var sitt glas sherry och en assiett med småsnittar konverserade vi under en dryg timme de andra tjänstemannaparen.
I toppen av hierarkin fanns överingenjörerna för massafabrik och boardfabrik, labchefen, sågverksförvaltaren och chefen för trähusfabriken, som jag inte kommer ihåg om han hade någon fin titel eller ej. Och så var det resten av obefordarade och förstastegsbefordrade tjänstemän. Där fanns förrådsförvaltare, underhållschef, personalchef, bostadschef och lönekontorister och deras stolta fruar i sina ”den lilla svarta”, som var mottagningsuniformen.
Herrarna hade sin gåbortskostym med vit skjorta och slips. Så också jag. Karin, som alltså var ”på detta viset”, hade tagit det finaste hon hade. En limegrön kjol med matchande överdel med halvlång ärm. Detta avsteg från gråskalan, möjligen med ett silversmycke, skapade nog mer uppmärksamhet än vad hennes glada ljuvliga uppenbarelse skulle gjort annars.
Mottagningen gick alldeles utmärkt! Vi nickade, pratade och umgicks med vårt nya sociala nätverk. Gestikulera med åtminstone ena handen gick alldeles utmärkt, om man låste fast glaset med tummen ovanpå assietten med snittarna.
Till slut kom så Disponenten. Det hade blivit vår tur att ta del av glansen. Han var påläst på både mig och Karin och ville till slut skåla med nykomlingarna. Men varken Karins eller mitt glas ville lämna assietten. Hon hade som jag låst fast sitt glas med tummen och ingen av oss kom på vad vi hade gjort förrän efter några pinsamma ögonblick. En milt leende finlandssvensk väntade dock tålmodigt på att situationen skulle klarna för de unga.
Det var mycket att lära för en klassresenär i början av livsresan!