Anfasteröd på vackra Västkusten
Sommarbarn kan vara något alldeles underbart, både för sommarföräldrarna och den ende trettonårige sonen. De tillfälliga familjemedlemmarna var ett par hopsvetsade flickor från Stockholm på 13 och 11 år, som nu skulle rastas runt på Västkusten med Lilla Edet som bas.
Det var nu dags för en fisketur. Vi hade fiskeredskap, vi grävde mask och vi köpte lite småfisk som agn för att vara riktigt förberedda. På väg ut till kusten hyrde vi flytvästar på Rikstvåans Service, vilket skvallrar om vad E6-an hette medan den hade svensk benämning.
Ute på kusten vid Ljungskile, som låg rakt utanför Lilla Edet och är den närmaste platsen, där man kunde bada och fiska, finns en liten plats om heter Anfasteröd. Ett lite ovanligt namn, men det lär betyda Vindarnas Boning på gammalt vikingaspråk.
Vid Anfasteröd finns en badstrand, en liten brygga och en kiosk, som också hyr ut roddbåtar per timme. Det var dit vi skulle. Nu skulle det fiskas i havet även om det är i en vik som går in till Uddevalla.
Det var strålande väder med sol och värme, fast det blåste lite. Eller ganska rejält. Men med starka armar skulle jag ju kunna ro ut tillräckligt långt för att komma till fiskevatten.
Vi rustade oss för fiskefärd med allt vi hade med oss och den hyrda båten. Det blåste inte så hemskt så jag satte mej med friskt mod vid årorna. Riktigt livligt var det i viken en bit utanför där badarna höll till. Trutarna skrek och väntade förväntansfullt på båtbesättningen. Det brukade ju betyda matning med bröd eller fiskrens. Hela båtgänget med de små sommardamerna, sonen och hustrun var förväntansfulla över den stora fångsten vi skulle få.
Jag själv koncentrerade mej på att ro den ganska flatbottnade båten rakt. Först var det lätt, men sedan, lite längre ut, tog vinden i. Den hade legat och lurat bakom udden som vi just hade passerat. Den lätta båtens besättning på fem personer i olika små storlekar var tillräckligt vindfång för att farten minskade mer och mer fast jag tog i allt kraftigare med årorna.
Trutarna blev något mer högljudda, men framför allt mer närgångna. Jag skulle behövt en tredje arm att vifta undan dem med. Men de fick fortsätta att flaxa runt huvudet på mig medan jag stretade med allt lägre fart genom vattnet. All kraft i årorna gick till slut åt för att inte driva baklänges.
Så envisades jag ända tills en av de trevliga måsfåglarna dekorerade min ena sko, just över snörningen. Det störde mig så mycket att jag som ansvarig skeppare tog beslutet att vända om. Protesterna blev inte så högljudda när fisketuren avbröts, men jag undrar än idag hur min auktoritet påverkades av misslyckandet med roddturen.
Inne i den vindstilla viken roade vi oss som tidigare med att leta maneter, som var något helt nytt för de båda Stockholmstöserna. Det verkar som om maneterna mer än fisketuren har satt större avtryck i den yngstas minne av västkusten.
Den numera 48-åriga damen skäms numera alltid när hon ser maneter. Hon tycker inte det är riktigt rumsrent att associera till sommarföräldrar när hon ser blötdjur!