Svettig hemresa
Under middagen på den lilla gemytliga restaurangen i London märkte jag att ett läkande sår började bli rött och inflammerat igen.
När jag nästa dag nöjd satt och lyssnade på vår VD, som höll sitt väl mottagna miljöföredrag, skrivet av hans utvecklingschef, kände jag mig allt annat än tillfreds med hur jag mådde. Det där konstiga såret, som var nästan läkt när jag for hemifrån började nu se allt mer aggressivt och infekterat ut.
När konferensen var slut for jag direkt ut till Heathrow med min väska och sökte mig till den terminal varifrån SAS-planet skulle ta mig till Göteborg Landvetter. På tåget till rätt terminal började jag känna mig riktigt ankommen och misstänkte att jag hade fått rätt hög feber eftersom det surrade betänkligt i huvudet.
− Skönt, tänkte jag, nu får jag sitta still i två timmar och bara vila under flighten till Landvetter.
Men det var en av dessa dagar då SAS hade otur med någon konflikt någonstans i Europa, så det skulle inte gå något plan till Göteborg mer den dagen.
Tillbaka med tåget till huvudterminalen där det alltid fanns flera möjligheter att ta sig till Göteborg via kontinenten. En flight till Shiphol skulle gå inom en timme. Jag släpade mig till rätt incheckningsdisk, och lyckades komma med.
Väl framme på Shiphol lyckades jag feberdesperat kämpa till mig en plats på ett SAS-plan till Göteborg. Ombokningar var enkla att göra på den tiden, då alla flygbolag samarbetade och ännu inga lågprisbolag gjort det möjligt att flyga som privatperson.
Färden till Landvetter minns jag inte mycket av, men jag hoppades slippa besvär i tullen. Mörkhåriga, som kom från Shiphol blev ofta stoppade, för att man ville leta knark. Den här gången slapp jag kontroll av min väska, som på något sätt jag inte minns hade följt mig på irrfärden. Strax satt jag i min vanliga taxi på väg till Hisingen.
Karin, som såg att jag var sjukare än jag själv trodde, bäddade ner mig och plockade undan min svettiga kostym till kemtvätt. Lite kvicknade jag till, när jourläkaren, som Karin hade ringt efter, dök upp.
Det rodnande ärret hade fått sällskap av en massa blåsor, och läkaren konstaterade vattkoppor, fast jag pep, att jag haft både vattkoppor och bältros och således inte skulle kunna få den åkomman en gång till. Läkaren var dock gammal och erfaren, och han skulle skriva ut något inflammationsdämpande, men hade inga receptblanketter, så han skrev på en utriven sida från ett anteckningsblock.
− Det går bra, det är min namnteckning som gäller, och de vet vem jag är, sa han.
Under de två följande dagarna blev jag sämre, så Karin ringde till akuten och fick en ambulans med personal, som haft vattkoppor och därmed var immuna. Helt plötsligt fanns jag som isolerad patient på Östra Sjukhusets infektionsklinik.
Efter ett par dagar med verkningslös behandling kom en ny läkare med kandidater i släptåg. De saknade en del typiska v attkoppstecken. Ny diagnos blev bullös pemfigoid, jag fick en kraftig kortisonkur och började friskna till.
Jourläkaren i läkarbilen var känd som en duktig slarver.
− Typiskt att han glömt receptblocket, sa läkaren som skrev ut mej från Östra efter en och en halv vecka.