Den lilla pinglan
Trälåren innehöll allmänt metallskrot. Så lärde jag mig senare att det hette. Alla metaller som inte är järn kallas metall. Och metallen järn är alltså inte järn utan skrot. Hantverks- och återvinningsbranschens vokabulär är glasklar.
Det hände utanför plåtslageriet, där jag skördat stora triumfer som fyraåring sångare av Du gamla du fria och andra barnsånger.
Under tidigt fyrtiotal bestod metall mest av olika kopparlegeringar med inslag av bly och tenn från lödningsarbeten. En liten detalj av mässing fångade min uppmärksamhet. Den var helt användbar och mycket intressant. Oemotståndlig för en fyraåring under andra världskrigets knapphet på saker runt om i samhället.
Mina kusiner och ett par av mina kompisar hade visat mej en sådan här liten mässingspingla och demonstrerat hur vackert det lät när man skakade på den. Pinglan hamnade i min hand och jag skakade lite på den. Jo då. Den hade ett perfekt litet läte. Den var försedd med både kläpp och en liten ring att hålla den i när man pinglar.
Och den ligger ju i en skrotlåda! Inte kommer väl någon att sakna den om den inte skulle komma tillbaks till lådan? En strid mellan rättrådighet och villrådighet satte igång med full kraft.
– Den är ju bortslängd så ingen annan vill ha den.
– Inte ska man ta något, som man inte har lov till! Plåtslagaren ska kanske lämna tillbaks allt det här och få pengar för det.
Hör där vilka röster som forsade fram i det lilla samvetet! Till slut segrade en av dem.
Nöjd gick jag resten av dagen och skakade på min lilla pingla och tyckte att jag var oerhört rik. Så småningom blev det eftermiddag och hungern, eller åtminstone törsten gjorde sig gällande.
Utanför porten kunde jag inte avhålla mig från att ge en liten klockspelskonsert för mamma när hon tittade ut och frågade om jag ville ha bullar och mjölk. Då kom frågan:
– Vem har du fått den där av? Har du hittat den? Mamma hade många frågor.
Förklaringar och undanflykter lät så här:
– Den låg ju i en skrotlåda! Den är ju så liten! De ser nog inte att den är borta. Ingen ute på gården som jag kunde fråga.
Alla bemöttes med ett enda argument:
– Man får inte ta något utan lov! Den kloka modern gav mig också tydligt besked att gå tillbaks med den lilla pinglan.
– Om du ser plåtslagaren så ber du om förlåtelse att du tog den, lade hon till innan hon skickade ner mej till plåtslageriet.
– Om han säger att jag får den då? försökte jag.
– Så lägger du tillbaks den i alla fall, blev slutrepliken.
Tänk att en alldeles kall liten mässingsklocka kan bränna så i handen under den korta promenaden tills jag osedd smög tillbaka den.
Vid tjugofem års ålder kom jag rättmätigt över en likadan klocka på en loppmarknad i Dalarna.