På sydsvenskt uppdrag
I en gammal brukskultur finns värderingar, som är svåra att förstå för en ung civilingenjör utan egentlig erfarenhet av hierarkier under barn- och ungdomsåren.
Kramforsgruppen inom SCA leddes av en disponent, som hade fullt ansvar inom sitt geografiska område. Det gällde produktion, personal och utveckling av verksamheten. Marknadsföring och försäljning var centraliserat till huvudkontoret i Sundsvall.
För träfiberskivor, masonit för dom flesta, gällde också ett delat ansvar. Disponenten i Kramfors var beroende av sin disponentkollega i Johannedal, som ansvarade för försäljning och marknadsföring för all fiberskiveverksamhet. Det är bäst att redan här säga ifrån att Masonit är ett varumärke för en hård fiberskiva med i grunden annan tillverkningsteknik än alla andra. Vår och Johannedals spetsprodukt hette EscaBoard. Den hade speciellt bra egenskaper för tillverkning av skåpsluckor. Man hade då två huvudkrav. Jämn och exakt tjocklek på skivorna, samt god målningsbarhet vid fabriksmässig målning.
I Kramfors hade vi en slipanordning, som underifrån slipade den färdiga skivan till rätt tjocklek. I Johannedal vände dom på skivorna före slipningen och slipade ovanifrån, vilket var dyrare men gav exaktare tjocklek.
Jag hade börjat vikariera som labchef, när den ordinarie var borta. En morgon, när jag satt på hans stol och lyfte anknytning 63 i stället för min ordinarie 68, hörde jag disponentens sekreterare tala om för mig, att jag skulle infinna mig på Vita Kontoret. Det var platsförvaltningens huvudkontor, som låg en bit utanför vårt fabriksområde. Nogsamt talade hon om för mig att disponenten från Johannedal också var där och att dom väntade mig kl 10:00 samma dag. De båda Stora D diskuterade en allvarlig reklamation från en snickerifabrik i norra Skåne.
När det var dags tog jag bilen och for de två kilometrarna till Vita Kontoret. Där gick jag en trappa upp och bort till Disponentens kontor i änden på en lång korridor.
Där satt en synbart orolig sekreterare.
– Där är du ju! Sa hon med lättnad i rösten.
Klockan var en kvart före överenskommen tid, vilket jag noga påpekade, men hon var tydligen van, att man infann sig hos henne i väldigt god tid, när Disponenten kallade. Besöket hos Dubbeldisponenterna gick bra och vi kom överens om – dom sa åt mig – att infinna mig i norra Skåne två dagar senare för att reda ut reklamationen.
På eftermiddagen nästa dag for jag med Continentalbil till Midlanda, Metropolitan till Bromma och DC4 till Bulltofta i Malmö. Det var redan skymning när vi startade från Bromma och st.f. labchefen blev lite spänd, när det kom flammor ut från alla motorer, då piloterna gav fullgas vid starten. Eftersom ingen annan av passagerarna reagerade och piloterna inte heller avbröt starten, insåg jag att det måste vara normalt och resron infann sig på nytt. Redan då och även senare i livet, när resvanan var betydligt större upplevde jag resan i sig som ett mål. Det kanske är lite naivt. Men så har det varit. Pilotdrömmar från barndomen eller kanske bara lite lättja?
Morgonen därpå kom jag till snickerifabriken och kom rätt snart underfund om att partiet, som de klagade på, låg med den slipade sidan uppåt. Johannedals tillverkning alltså och inte Kramfors.
Jag minns inte hur jag övernattade före eller hur jag efteråt for till Malmö från fabriken (tåg?), men jag minns tillfredsställelsen över, att det inte var Kramforsfabrikens fel trots den lite sämre utrustningen. Jag som inte ens fått reda på, att även Johannedal levererade EscaBoard till den kunden.
Hemresan gick bra utan oro för avgasflammor. När jag skrev reserapporten satt jag på anknytning 68 igen. Labchefens semester hade tagit slut.