Terroristen
Maskintillverkaren utanför Düsseldorf hade gjort konkurs. Jag som ansågs kunna förhandla på tyska skulle följa upp att vår maskin blev färdig i en annan fabrik. Fast den låg ju i Frankrike! Men i Alsace, som jag visste hade växlat mellan Tyskland och Frankrike några gånger. De kan säkert tyska tänkte jag!
Flygresan gick till Stuttgart och jag skulle på eftermiddagen bila över Rhen för övernattning i närheten av Strassbourgh. Därmed kunde jag komma till fabriken tidigt nästa dag. Så var det planerat och meddelat till mina värdar. Men luftfarten över Europa var i olag igen. Landningen i Stuttgart blev mycket sen och jag blev avrådd att bila så sent.
Flygplatshotell i Stuttgart fick ersätta pensionat utanför Strassbourgh. Före frukost ringde jag till fabriken för att meddela den nya tidplanen. En städerska svarade i telefon, men hon talade tyvärr bara franska. Skolfranskan tvingades fram för att tala om vad jag hette, att jag var från Sverige och att jag skulle komma per bil något senare än väntat. Så mycket förstod jag av den lokala dialekten att hon var ensam, och att hon troligen hade förstått mitt meddelande.
Med hyrbilen for jag in i Frankrike på en stor fin bro över Rhen utan att bli stoppad av gränsvakterna, och jag fann vägen norrut till fabriken utanför Frankrikes EU-centrum. Och mitt franska telefonsamtal hade lyckats. De visste precis varför jag kom lite sent. Historiekunskapen rättades också till. Det var så länge sedan Alsace hette Elsass att de yngre, i min ålder, inte längre hade lärt sig tyska.
Efter inspektion och lunch for mitt minimala bagage och jag söderut till återinträdet i germanska trakter. Helt plötsligt pekade en skylt till vänster, som det stod ”Rhin” på. Inte den väg jag kommit på morgonen, men det kan ju vara bra att få se lite annan natur, tänkte jag och svängde av. Mycket riktigt! Vägen gick ner till Rhen, där det fanns en liten färja över floden i stället för bron längre söderut. Efter färjeturen, som enda ekipage, kom jag till en bevakad gräns med en kraftig bom över vägen och en tysk gränspolis i en kur.
Passet lämnades genom en liten lucka för kontroll och jag förklarade att jag reste i affärer och inte som turist och ombads sätta mig i bilen och vänta. Den mycket neutrale och effektive gränspolisen tittade noga på min hyrbil. De tyska plåtarna och det magra bagaget noterade han väldigt noga, innan han började kontrollera mitt pass inne i sin kur. Han tittade en extra gång, skramlade med sin k-pist och tog upp telefonen för att ringa någon. En överordnad tydligen, för han sträckte lite på sig, när han fick svar.
Om inte direkt orolig, så blev jag i varje fall väldigt fundersam, hur länge jag skulle behöva sitta där. Bilen stod lite obekvämt i en lätt uppförsbacke bakom den rejäla vägbommen. Det kändes lika obehagligt, som när jag vid uppkörningen skulle starta i backe på Klostergatan en gång som artonåring i Linköping. Konstiga tankar kommer upp när man blir lite stressad!
Till slut fick jag hämta passet. Han öppnade bommen och jag kunde fara vidare mot Stuttgart. Resten av dagen gick utan incidenter. Allt flyg gick enligt tidtabellerna och jag blev inte ens stoppad i tullen hemma på Landvetter.
Efter något år förstod jag plötsligt gränspolisens noggrannhet. Vid gränsövergången vid den undanskymda färjan hade det dykt upp en mörk man i lägre medelåldern. Han kom i en tyskregistrerad bil med svenskt pass nästan utan bagage, och såg inte alls svensk ut. I en tidskrift läste jag hur medlemmar i Bader-Meinhoffligan ofta drog sig undan till Alsace för att sedan komma tillbaka till Tyskland på småvägar.
Sedan dess vet jag, hur det är att vara terroristmisstänkt, om ock endast en kvart i bil, i en uppförsbacke, framför en ensam skarpt beväpnad gränspolis.