Dramatik på trettioårsdagen
– Evert sitter fast i våtmaskinen!
Framåt morgonen den femte januari sov jag lugnt och djupt i förvissningen om att fabriken var i gott skick efter alla reparationer under jul- och nyårshelgerna. Klockan var kvart över sex, när den upphetsade vikarierande förmannen ringde och med vaken röst gav det chockartade beskedet. Jag förstod att Evert levde, att reparatörer just skulle börja att ta loss honom och att ambulans var på väg.
Efter mycket kort tid gick jag påklädd ut genom dörren, och upptäckte att jag stod i finkläderna från kvällen innan. Efter en snabb retur för att byta till vardagskläder satt jag i alla fall snart i den lilla röda Cortinan på väg till olycksplatsen. När jag kom fram såg jag att Evert halkat ner med ena foten mellan två valsar, som givetvis inte hade givit med sig, och dragits in nästan upp till knät innan en arbetskamrat hunnit slå till nödstoppet
Reparatörerna hade precis tagit bort sista bulten, som höll ihop valsarna, och ambulansmännen kunde ta fram honom.
– Ta med foten! hör jag Evert säga samtidigt som jag av den hängande raggsockan förstår att foten är med, men något lite för mjuk.
När ambulansen farit iväg mot Härnösand samlade vi trupperna för att bygga bort risken för en upprepning av olyckan och jag började planera för vilka besked, som skulle ges åt olika håll. Anhöriga och några till skulle meddelas givetvis. Min chef, platschefen, ringde jag upprepade gånger utan att få något svar. Numret kunde jag, det var enkelt. Han var ju den viktigaste personen i Kramfors och hade ett telefonnummer med bara nollor och ettor.
Företagssköterskan gav mej rådet att att fara hem och prata med Everts fru personligen i stället för att ringa. Hemma hos frun och sonen talade jag om att de kunde få bättre besked om de ringde till Härnösand, men att jag trodde att knät kunde räddas. Foten och en del av vaden måste nog tyvärr offras.
Platschefen svarade inte på hela förmiddagen. När allt var klart för mej att fara hem strax före lunch hade jag fått bekräftat från sjukhuset att amputation var utförd strax under knät. Eftersom jag visste att läkaren var en veteran från Tyskland och andra världskriget, var jag rätt säker på att hans beslut var baserat på god erfarenhet.
Hemma kom finkläderna på igen, och jag blev bjuden på födelsedagslunch. Det var ju den femte januari 1969 och min trettioårsdag.
Någon vecka senare fick vi reda på att kirurgerna på grund av dålig blodförsörjning hade blivit tvungna att också offra knät trots den ärrade krigskirurgen.
Platschefens telefontystnad då? Jo, ABF var nästan lika viktig som han i Kramfors och hade också ett nummer med mest ettor. Det var dit jag hade ringt den där trettondagsaftons förmiddag.