Uppsatsen
Uppsatserna i gymnasiet, fick alltid bättre betyg när fackämnen avhandlades. Trots detta blev det lite för ofta ”fria ämnen”. Antagligen tyckte jag att fackämnena medförde tråkigt språk. En vaknande önskan att framhäva min person kanske. Borde jag dragit lärdomen redan då att man ska hävda sig med sådant man behärskar? Nu hade det hänt en gång till. Inga intressanta fackämnen fanns och jag började lystet leta efter lämpligt ”litterärt” ämne. Det fanns ett, som gjorde att jag kunde ventilera mina våndor på skoldanserna.
Hon som jag ville skulle dyka upp fanns aldrig där. Många var väldigt trevligt att dansa med, men varken jag eller de hade intresse av att romantiskt vandra hem i natten tillsammans. Så fanns förstås de underverk, som jag aldrig i livet skulle våga bjuda upp. De som vid en återträff efter fem år lite förargat undrade varför jag aldrig tyckte de dög att dansa med på skoldanserna! Som försök till ursäkt lade jag beslag på dem växelvis som bordsdamer de följande återträffarna.
Uppsatsen då? Jo jag gjorde en liten nyckelnovell, där min trängtan efter Ines fick flöda. Hon hette egentligen Inger, så allt var fullkomligt anonymt. Den fick som vanligt ett Ba av vår trevlige svenskadjunkt. Vår historielärarinna, författaren Tage Aurells syster, som varit skrivvakt, när jag lämnade in mitt verk, kommenterade uppsatsen nästa historielektion.
– Gustavson skrev visst en liten kärlekshistoria på skrivningen sist!
– Ja det kan man kanske säga, tänkte jag för mig själv och litade på mina namnbyten för att bevara anonymiteten.
Inger och jag fick ett mycket sporadiskt förhållande. Det inskränkte sig till att hålla ihop på skolresor, gå på bio med fika på Schelins Konditori ett jullov och två träffar under vår gemensamma studenttid i Stockholm. Jag trodde uppenbarligen den tiden på att förhållande bara uppstår utan att man själv anstränger sig.
Studentkullens återträffar ger ju ibland chans till återblickar. På 50-årsträffen framgick i mitt krönikepekoral minnet av svenskadjunkten. Han tyckte inte om mina egna litterära analyser utan frågade.
– Men hur står det i boken, Gustavson?
Plötsligt bekände då Inger:
– Han var min morbror. Adjunkt Johansson var min morbror!
– Hoppsan! tänkte jag. Undrar hur kodad den där gamla uppsatsen egentligen var för honom