Får Vichyvatten lukta hur som helst?
Detta var i mitten av 60-talet och man hade börja tänka på ett helt nytt sätt vad gällde omsorg om miljön. I varje fall den miljö, som var närmast fabriken. Man började med miljövård genom utspädning. I luften skedde detta genom att bygga skorstenar lite högre och med en smal öppning. Då for röken iväg lite längre upp och med högre fart och spreds över ett större område. I vatten försökte man få skräpet att flyta lite längre så att det spreds på en större bottenyta.
I Kramfors är älven mitt för det gamla fabriksområdet bred och 100 meter djup, och har genom åren kunnat ta emot ganska mycket. Det djupet och drygt 2 km brett blir ju en rätt stor bassäng. Några kilometer nedströms fabrikerna fanns en tröskel på bara 11 m djup. Ibland, efter några decennier, trängde havsvatten in och hamnade i djuphålan eftersom det var tyngre än sötvattnet från älven. Älvvattnet halkade oftast ut i havet ovanpå saltvattnet, som låg och ruttnade nere i djupet. För att säkerställa att skräpet for ut i havet och inte ner i djupet måste vi ta reda på var gränsen mellan älv och havsvatten låg.
Vi började provtagningen på sommaren genom att köra runt i en gammal ångbåt. En riktig nostalgitripp, eftersom båten var från den tid då det fanns en massa bogserbåtar på älven. Vissa hade använts för att hjälpa fartyg med avlägsen destination att lägga till vid fabrikskajerna för att hämta massa, papper och trävaror. ”Vår” båt hade använts för att dra flottat timmer i stora buntar ner till fabrikernas vedintag. Den hade kvar sin gamla ångmaskin, som en gång hade varit enbart vedeldad, men som numera mest eldades med olja.
Jag minns den gamle skepparens entusiastiska och samtidigt besvikna yttrande när han en gång kom i land. Vattenproverna hade den här gången tagits i djuphålan. Man använde en provbehållare, vars lock stängdes på djupet direkt när man tagit sitt prov. Väl uppe ur vattnet öppnades behållarna och tömdes över till provflaskor för vidare transport till laboratoriet.
– Får vichyvatten lukta hur som helst? Sa han med några mustiga tillägg, som den unge blyge civilingenjören genast censurerade ur minnet.
Vattnet hade varit så länge nere i djupet att syret tagit slut och svavelväte hade bildats. Trycket där nere är så högt att svavelvätet var löst i vattnet. Gasen med sin vämjeliga doft frigordes under praktfullt bubblande, när vattnet tömdes över i provflaskorna uppe i båten.
När det var dags för vinterprovtagning använde vi en uppvärmd arbetsbod med ett hål i golvet. Inifrån boden borrade vi hål i isen och sänkte ner provtagningsutrustningen. Sedan snabbt tillbaks med golvbiten för att behålla värmen i boden.
Men hur förflyttade vi oss mellan provställena? Jo, vi köpte en utrangerad bandvagn från regementet i Sollefteå. Vi satte boden på en stor plåt som en slags urtidsnowboard och så hängde vi efter bandvagnen. Vagnen var av en gammal typ som styrdes genom att bromsa något av banden. Det var en riktig nybyggarstämning, när provtagningsekipaget skickades ut på den frusna älven. På den oftast släta och snötäckta isen fungerade det alldeles utmärkt. Båttrafiken hade upphört, och farleden med fastfrusna isblock var ganska ojämn. Därför fick vi skicka ut ett gäng starka karlar i förväg för att jämna till isen. Vassa iskanter skulle nämligen ha förstört det rätt udda ekipaget. Bandvagnens kontakt med marken var ganska bräckliga gummiband.
Mest dramatiskt blev det när den gamla Studebakermotorn havererade flera kilometer ut på isen. Då fick vi skicka ut en vanlig bandtraktor att dra hem hela ekipaget. Inte blev det mindre dramatisk av att det var på senvintern med överis, som brast med jämna mellanrum.
Det tog en hel dag, men hemsläpat blev vidundret.