Sjunga och spela

Sångröst! Vad är det?

Alla ungar skrålar och sjunger. Många, speciellt gossar, brummar och har inte riktigt förstått vad sjunga är. Som pojke i det fina samhället Österbymo sjöng jag glatt och villigt. Jag minns att jag t.o.m. blev satt på en bänk i plåtslageriet och fick sjunga för plåtslagarna. Vad jag sjöng? Typiska barnvisor och trudelutter som Se här komma vi, vi unga ... och Du gamla du fria.
Inte speciellt väl anpassade till min förskoleålder kanske!

Det dröjde ända till tredje klass innan jag förstod att det var något otillräckligt med min sång. Trots mitt lite lägre röstläge jämfört med de flesta jämnåriga blev jag inte uttagen till andrastämman. Jag anade att det berodde på att jag inte störde så mycket i den stora gruppen som jag skulle gjort bland andrastämmorna. Min första besvikelse i en annars lyckad skoltillvaro.

Det fortsatte genom realskola och gymnasium, manifesterat som streck i sång efter ett årligt prov, som alltid misslyckades - sjunga den ton som läraren spelade på pianot.
Sista terminen i gymnasiet fick dock musikdirektör Eskil Andersson något förvånat i blicken och sa:

- Ja-a!? Vad hade hänt?

Jo, äntligen hade någon inte bara sagt att jag sjöng fel utan också fortsatt med att härma den ton jag i stället sjöng. Och plötsligt fick jag aktivt uppleva vad "samma ton" var! Det var Leo, den gode kamraten och musikantsjälen, som under sista gymnasieåren började få mej att arbeta med rösten och söka rätt ton. Det var vad jag gjorde det här sista sångprovet, men strecket i sång kvarstod!

Men grundgehöret hade blivit väckt ur sin törnrosasömn! Ingen är helt omusikalisk, men det är å andra sidan inte så många som har absolut gehör heller!

Sedan tog det bara 45 år innan jag riktigt vågade sjunga i grupp. Jo, visst sjöng jag gladeligt både allsång och lite då och då vid kyrkobesök, men jag litade alltid på att det fanns en sjungen eller spelad melodistämma att följa. Om inte annat så blev jag snabb att intonera för att hamna rätt.

Stark röst har jag haft sedan barnaåren, när jag ropade genom byn och undrade var mamma fanns. Det märktes väl när jag sjöng också, så jag höll nog tillbaka, åtminstone stundom. Efter några vuxenår märkte jag att det inte var jag, som allltid följde någon annan, utan att andra lyssnade på mej för att följa. Då började tanken komma att jag kanske ändå kunde sjunga rent, eller nästan rent.

Efter pensioneringen började jag så ta tag i min revansch på musikdirektör Andersson. Några terminer i följd var jag med på "Våga sjunga", "Körsång för nybörjare" och "Sjunga till gitarr". I den första cirkeln var vi några falsksjungare, brummare och nästanrensjungare, som inte behövde skämmas för varandra. Tack Paula Kaltenbach! Det resulterade i att jag stämde min gitarr och började sjunga mer i min ensamhet och vågade gå med i nybörjarcirkeln, där vi fick sjunga tvåstämmigt. En snäll cirkelledare lyssnade mer till min röst än den absoluta tonträffen, så den positiva återkopplingen fortsatte.

Uppmuntrad av att det gick bättre och bättre att sjunga rent mot gitarren skaffade jag en mera lättspelad sådan, som hade betydligt vackrare ton. En granne tog med mej i en grupp glada musikanter, som var ungefär på samma nivå som jag vad gällde gitarrspelet. Genom åren långt innan frigörelsen hade jag övat upp ett ganska gott förråd av ackord med hjälp av Ulrich Neumanns gitarrskola. Där fanns både visackord och barréackord, vilket gjorde mej lite mindre tonartsbunden.

Nu blev jag nästan kaxig, speciellt som jag upptackte att gitarrkunnandet var på termin fyra eller fem på ABF. Jag anmälde mig till "Sjunga till gitarr"! Det blev både katastrofalt och utmanande. Gitarrkunnandet räckte gott till, men nu upptackte jag att min tonträff ännu inte var tillräcklig för solosång.

"Viskören" hette nästa projekt. Två damstämmor och en herrstämma hade vi. Det finns inte så många sångintresserade herrar som det finns damer uppenbarligen. Tredje terminen fick vi min Våga sjunga-ledare som körledare. Hon blev överraskad att se mej i en kör. Hon hade dock inte uppfattat mej som en "brummare" utan en som var på väg att hitta bättre tonträff, och var uppenbarligen glad och inte helt överraskad över att en Våga sjunga-elev kunnat gå vidare.

Sedan gick det rätt så rätlinjigt. Efter en termin i Seniorkören - unison sånggrupp i Bäckebols församling i Göteborg - fick jag frågan om jag ville vara med i kyrkokören. Sedan jag sorterat undan andra engagemang blev jag så kyrkosångare. För varje termin upptäckte jag att gitarren lät mer och mer renstämd, när jag sjöng i min ensamhet. Uppenbarligen var det jag, som blev allt bättre på att träffa tonen!

Jag hade lärt mej att höra hur stämmorna klingade mot varandra och mitt mål med Våga sjunga för ett antal år sedan att kunna sjunga enkla visor till eget gitarrackompanjemang hade uppnåtts.

Efter flytt till Linköping våren 2012 letade jag körer i den nya hemorten. En av musikerna i domkyrko- församlingen hade ett förlutet i Backa Kyrka, så jag vågade fråga om det fanns möjlighet att börja i Domkyrkokören. Organisten i Berga församling, vår församling, som var ett närmare val, gick på barnledighet.

"Om du kan välja, så välj Domkykokören" blev jag rådd av en gammal klasskamrat. Sagt och gjort! Jag blev accepterad. Ett tvåårigt försök, som har varit intressant och lärorikt, om ock krävande.

Hösten 2014 bytte jag till en sångarmiljö som inte bara ägnade sig åt stora sakrala körverk. Organisten "hemma" i Berga var tillbaka efter barnledigheten och lät mig komma med efter en acceptabel provsjungning. Det där med att sjunga ensam framför en lärarfigur med piano är dock fortfarande skrämmande för den lille gossen inuti mig, som vet att han inte kan sjunga.

Jag hade tänkt ta upp samarbetet med min egen gitarr igen, men det har delvis hindrats av skadade fingrar, som måste hinna läka och ett ett gitarrstall, som lossnade från gitarrkroppen med en konstig smäll en kväll. Men knivskadade fingrar läker och stallet är åter limmat på plats, så vem vet när ...