Instudering av Linköping

Efter endast några veckor i B-skolan i Österbymo hösten 1947 fick vi möjlighet att flytta efter pappa till Linköping för framtida stordåd. Folkungaskolan tog emot migi en riktig tredjeklass med en gammaldags men helt underbar lärare.

Bytet av skola skedde helt utan problem och jag kunde ägna fritiden åt att lära mig hur en stad med trottoarer såg ut. Linköping har ju en mycket rätvinklig stadsplan i hela innerstaden. Förutom då förbindelsen mellan torgen via Tanneforsgatan! En viktig genväg mellan skolan och hemmet, när jag efter ett år bodde vid Tinnerbäcksbadet!

Taktiken för tredjeklassaren var att med utgångspunkt från ”min” gatukorsning mellan Ågatan och Klostergatan, vid nuvarande Gula Huset, systematiskt gå runt ett kvarter åt gången med fyra 90-graderssvängar. På så sätt lärde jag mej ganska snart hela den dåvarande innerstadens geografi och gatunamn.

Intressant för en gosse med lantlig bakgrund var att transporterna inom staden skedde med häst. Två av häståkerierna hade stall i centrum. Ett fanns utanför vår port med en sned genomgång mellan Klostergatan och Ågatan. I det kvarteret byggdes Lindstens fastighet med biografen China under femtiotalet. Ett annat stall fanns på Drottninggatan ovanför Repslagargatan i kvarteret där KFUM höll till och där Alca hade sin fabrik för aluminiumkapsyler. Den kapsylen fanns på alla läsk- och pilsnerflaskor på fyrtio- och femtiotalen innan den nu allena­rådande kronkapsylen blev vanlig. Stallet låg där det nu är parkeringshus.

En ledig eftermiddag gick ryktet att en häst hade fallit ner i en golvbrunn på Drottninggatan. Eftersom jag inte alls visste hur en golvbrunn såg ut under gallret, var jag övertygad om att hela hästen på något sätt hade försvunnit ner under golvet. Då förstod jag ju också att hästen måste vara mycket mer skadad än vad ryktet förmälde. Men när vi kom fram till stallet såg vi hästen stå där med bara ett litet skavsår ovanför den högra bakhoven. Förväntan inför katastrofen övergick känslolöst i besvikelse.

Matinéerna var väldigt lättillgängliga, när man bor mitt bland den tidens alla biografer i Linköping. Film kunde man också se på Frälsningsarméerna, den vanliga med mörka uniformer och den svenska med grå uniformer, och KFUM. Alla visade svartvita, korta, skämtsamma filmer efter skoltid på eftermiddagarna. Den mörka Frälsningsarmén låg med ingång från Ågatan, där den ännu finns. Den grå låg på andra sidan kvarteret med ingång nedanför biografen Skandia mitt över gatan där Corren då hade både redaktion och tryckeri.

På det dryga år som jag bodde mitt i centrum hann jag lära mig hela innerstaden inklusive Nya Tanneforsvägen bort till ASJ. Där kom pappa ut efter arbetet genom huvudingången vid järnvägskorsningen, som fortfarande finns vid utfarten mot Åtvidaberg.

När flytten gick till området runt Tinnerbäckens nedre lopp mot Stångån hamnade jag i en miljö där Andersonskans Kalle skulle känt sig hemma. Då var jag fullt redo för geografiska upptäckter även inom Linköpings södra delar. Det inkluderade också den socialekonomiska upptäckten hur jag kunde sluta betala inträde på Tinnerbäcksbadet.

Men det är en helt annan historia.

Nils-Uno Gustavson, våren 2016