Patriciervåning och wellpapp

- Jag har jobbat som kokare på SAC i 20 år!

Så berättade en pensionär, som hjälpte bostadsförvaltningen att flytta vårt bohag från ett treveckors interimsboende till vår nyrenoverade fyrarummare ett par kilometer söder om centrum i Kramfors med utsikt över Ångermanälven.

Sammanblandningen av Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, och Syndikalisterna, SAC, visar nog egentligen endast en stolthet att gamla Kramfors AB hade blivit inkorporerat i SCA. Och en yrkesstolthet hos en som hade haft en av de viktigste uppgifterna i massafabriken.

Den tillfälliga bostaden hade en fördel. Den låg alldeles utanför fabriksporten. Tänk er vilken skillnad! Vi kom från en lägenhet i Åkersberga. Det krävde tåg in till arbetet. Även om arbetsplatsen var Träforskningen nära Östra Station, som vårt tåg kom till, var det i alla fall en resa på 55 minuter plus tio minuters promenad i varje ände. Här uppe i Kramfors tog det tre minuter från port till port.

Nackdelen med den tillfälliga bostaden var att den skulle rivas, så det var verkligen en tillfällig lösning. För resten så hade den nog varit lite för stor för att passa statusen för en ung laboratorieingenjör. Det var nog nästan överingenjörsnivå på det huset! Genom att det var betydligt högre till tak än i den pemanenta lösningen, skaffade vi inte en riktig rullgardin ens till sovrummet.

På hemväg till Falun från sin fästmö i Vängelsbyn i norra Ångermanland skulle min svåger, Karins lillebror, stanna för övernattning hos oss. Han visste att vi skulle bo i Frånö, så han åkte till fabriksporten i Frånö sulfatfabrik. Där hade portvakten ingen aning om en ung civilingejör, som just hade börjat. Han anade att det nog var i Kramfors jag skulle jobba. Portvakten i Kramfors hade sett den nye ingenjören och visade var vi bodde tillfälligt.

Det var mörkt och vi hade tänt lyset inne och vi hade dragit för det vi hade i stället för rullgardin i fönstren. Svågern var diskret och ville inte knacka på innan han visste att han var vid rätt hus. Han gick runt huset och bestämde sig för, att det inte kunde vara vi som bodde där. Efter att ha letat förgäves i ytterligare några hus tog han i alla fall mod till sig och knackade på. Trevligt återseende och kvällen blev sen.

Några dagar senare skedde flyttningen till den permanenta bostaden som ni förstår av de första raderna. Promenadavståndet försvann, men våningen hade en hänförande utsikt. Balkongen var stor som ett vardagsrum och Ångermanälven fyra kilometer bred.

Våningen hade en sådan där liten dosa på en av köksväggarna med fyra små luckor i. När man ringde på ytterdörren föll luckan med en etta ner. Två av de andra luckorna fanns det kontakter till, men den fjärdes anknytning hittade jag aldrig. Inte förrän vi hade plockat undan mattan i matsalen vid flyttning därifrån kom jag på att de båda mässingringarna mitt i parketten var en liten kontakt för en sladd med en ringklocka. Den skulle användas till kökspersonalen vid middagarna! Och jag som trodde att de hade lagat ett par hål i parketten med lite snyggare mässingsgrejor.

I lägenheten fanns fanns en liten serveringsgång, som gjorde att vi kunde gå runt i lägenheten. För mig var det en lyx, som jag bara sett hos min kompis apotekarsonen i Österbymo på fyrtiotalet. Det var för mig en riktig patriciervåning vi fått att bo i. Starten på en klassresa minsann! Men vi utnyttjade aldrig möjligheten att ringa till köket efter betjäning. Vid de fester vi hade i fyrarummaren ordnade vi både mat och servering själva. Själva betydde ju mest Karin då förstås!

Men varför trodde inte svågern att vi bodde på första stället?
Jo, han hade sett vår fönstertäckning i sovrummet och bestämde sig för att inte hade Karin och Nils-Uno wellpapp i fönstret. Men det var just vad vi hade. Vi hade inte hittat något annat, som var stort nog för att täcka det höga fönstret än just lite enkelwell från flyttfirmans inpackning av vår hallspegel.

Nils-Uno Gustavson mars 2014