Skrönor och verser under åren

De sista danserna

Minne från våren 1957

Mitt rykte som dansarrangör kvalificerade mig för att deltaga i planeringen av abiturientbalen i början av februari. Viktigast var att man till denna lite finare skoldans – i smoking – valde Gunnar Hoffstens orkester. Kanske för att vi ville vara säkra på att de kunde spela wienervals, som traditionsenligt skulle inleda danskvällen på läroverkets gymnastiksal. Eller kanske för att Hoffstens ändå var musikens grädda i Linköpin!

Stora Hotellet och gymnastiksalen var bokade. När vi sedan slet med bordsplaceringen till middagen var vi en från varje klass. Först var det lätt eftersom vi kände till alla etablerade och groende parrelationer. Men sedan återstod de andra åttio kamraterna. Alla var vi ju lite blyga och behövde en viss trygghet. Vi började därför med att placera klasskamrater bredvid varandra i möjligaste mån.

En av mina kvinnliga kamrater från gymnastiken, som hade stadigt sällskap hemma i Sunne, hade en klasskamrat, som jag lite hemligt hade blivit förtjust i. Hon blev min bordsdam lite klassöverskridande. En del andra naturliga kopplingar hittade vi också. I övrigt chansade vi vilt för att till slut ha fått till en fungerade bordsplacering.

När menyn skulle bestämmas blev mitt förslag på fläskkotlett nerröstat, vilket jag låtsades förstå och senare i livet verkligen förstod. Allt var färdigplanerat när vi till slut inför den stora lördagen mer eller mindre beordrade våra manliga kamrater att hämta sin bordsdam med taxi för färd till Storan.

Efter middagen gick vi i februarikvällen den traditionella gåsmarschen uppför Storgatan med vänster fot i rännstenen. Det pampiga intåget i danssalen skedde med inhyrd fanbärare från näst sista ring. Gymnastikdirektörens första val, Nils-Uno, hade blivit nerröstat av min bordsdam. Hon ville ha mig vid sin sida och hade räknat ut att vi skulle få gå in först på grund av min ringa längd.

Kvällen blev lyckad, inte minst för en tonårsromatiskt bedårad Nils-Uno. När jag veckan efter ville ha med den väna damen på Svend Assmussens årliga konsert i Läroverkets aula fick jag svaret att det nog inte var så klokt. Vår bordsplacering orsakade dock några andra varaktiga romanser, åtminstone terminen ut.

Efter studentexamen i början på maj hade vi middag med dans på Trädgårdsföreningens restaurang, som 1957 ännu inte hade brunnit ner. De flesta bordsplaceringar kopierades från abiturientbalen, men ett nytt problem dök upp den här gången. Vilka skulle (bli tvungna att) sitta med lärarna. En lösning var att vi placerade bästa matteeleven, som senare blev universitetslektor i matematisk analys, hos lektorn i matte. En annan var att en söt kamrat, som åtminstone bodde ståndsmässigt högst upp i ett gammalt patricierhus fick bli vår gamla rektors bordsdam. Min bordsdam från förra gången fick bli kvar bredvid mig, fast jag hade fått reda på varför hon inte ville gå med mig på Svend Assmussen. Hon skulle förlova sig bara hon tog studentexamen.

Samling med fotografering på skolgården föregick avmarschen mot festen tvärs över staden. Det skulle nu bli både mat och dans på restaurang. Eftersom vi valt svensk fana för processionen skulle den föras framför ASJ:s musikkår. Och jag var utsedd till fanbärare. Skarfors makt att gynna sina favoriter blev denna gång inte nerröstad! Skärpning, tänkte jag, med mina korta ben får jag ta ut steget ordentligt.

Vi satte igång och jag höll takten och kämpade med tillräcklig steglängd. Musikkåren hördes hela tiden, så jag såg mig aldrig om. Elegant svängde jag fanan i gathörnen och när vi kom upp till planen med fontänen framför restaurangen vände jag mig äntligen om för att vänta in musik och kamrater ...

De var fortfarande långt bort på Apotekaregatan med nästan 200 meter kvar! Min steglängd var inte för kort. Efteråt undrade många vem som i hela friden hade dragit på så fort där framme. Middagen gick bra, lärare och – numera – före detta elever förbrödrades och min nyförlovade bordsdam försvann efter maten snabbt till sin väntande fästman.

Ensam fanbärare. Kolla blicken på åskådarna!

Nils-Uno Gustavson