Skrönor och verser under åren

Ylvas första krönika

Försommaren 1997 reagerade min släkt i Linköping på en krönika i Corren.

"Ylva Wigh, var inte det en av dina klasskamrater?" frågade dom. Jovisst var det så, och hon lovade mej att jag skulle få lägga upp det på den här 57-hemsidan. Både den första krönikan och uppföljaren senare under sommaren!
Se här vad hon skrev!

Det skulle bli jubileum en massa år efter studentexamen vid Högre Allmänna Läroverket (numera Katedralskolan) i Linköping.

Ah, så spännande och kul, tänkte jag när kallelsen kom till Aten. Månntro man känner igen klass- och parallellklasskamraterna? T.ex. bara en ändrad hårfärg kan helt förvirra igenkännelsen. Kvinnor som häller ut sig på badstränder för flottyrstekning kan se ut som dragspel i ansiktet och på halsen redan i 40-årsåldern. Och männen - många tappar håret och ser gravida ut i pondusåldern. Och kommer de andra att känna igen mig? Sina egna skavanker har man blivit så inbodd med så man märker dem inte själv. Vi är helt enkelt vackrast när det skymmer - vi i jubileumsåldern.

Men vilken överraskning, när vi träffades i strålande sol på läroverkets trappa. Där var de alla, lätt igenkännbara, förvånansvärt ungdomliga och fräscha som vore de genmanipulerade. Linde Wittmeyer och Lennart Hahn t.ex. såg ut som om de hade legat i frysbox sedan studentexamen. Men de måste ha tittat ut ibland för deras titlar ligger någonstans kring docentprofessorsstadiet såvitt jag hörde.

Och vår berömde poetförfattare Björn Håkansson försökte gömma sitt sköna efebansikte i ett stort helskägg. Det är nog bäst om han vill in bland gubbarna i Akademien. Roligast var Putte Fack. I skolan var han barnsligt trådsmal, men flickorna stod ändå i kö för att få förtrollas av hans charm. Och här var samma gamla Putte, förutom en borstmustasch som fick honom att se ut som en latinamerikansk diktator. Senare vid middagen bjöd han mig på massor av vin för att jag skulle sluta skratta åt honom och vädjade:

- Snälla du, jag måste ha den här borsten, för annars har jag ingen pondus i mitt jobb! Putte är namligen direktör för någonting.

Vi satt lite klassvis vid middagen och vid vart latina bord glammade vi på latin, grekiska och östgötska och lyckades inte ha tråkigt en sekund. Lite småstolliga i vårt uttryckssätt blev vi nog alla, vi som hade Lapsus i latin.
Men om honom berättar jag en annan gång, om jag kan. Somliga kan inte beskrivas - de måste upplevas.

Klassens skönheter, de mörka Ullorna och den spralliga Carola, fördjupade sig i minnen av Stig och Gunnar, deras stora gymnasiekärlekar, som tyvärr hade förhinder denna afton. Men Hans Carlström och jag, som var förälskade en vår, hade något att minnas. En lördagskväll på väg till skoldansen gick vi Storgatan fram hand i hand. (Detta plus en sedesam puss i porten var de huvudsakliga ingredienserna i vårt hela kärleksförhållande på den tiden.)

Ylva och Hans åtskilda av "Krögarn" (Bilder infogade av Nug)

Plötsligt tornade rektor Ekholm, Krögarn kallad, upp sig framför oss och slog till med promenadkäppen ett hårt årtskiljande rapp på våra händer och röt någonting. Sånt där snusk fick inte förekomma bland elever vid vår fina skola. Några dagar senare överraskades vi åter av rektorn, när vi stod och pratade i korridoren i stället för att gå ut på rasten. Vi blev inkallade till rektorsexpeditionen och utskällda:
"Jag har särskilt lagt märke till er båda", vrålade han. Vi var sa rädda så vi skalv och Hans berättade nu att efter den chocken slutade han helt att umgås med flickor på det där farliga sättet. Och det är faktiskt alldeles nästan sant.

Det var Bengt, min blonde riddare och bänkkamrat från åtvidaberg, som fick mig att förstå varför rektorn var så däir specialintresserad av mig.
"Rödhåriga flickor ser syndfulla ut till och med om de går i kloster."

Liknande och ännu värre saker påstod Bengt. För detta fick han ett par örfilar av mig i klassrummet. Dem hade jag helt glömt men han minns dem med välbehag och påminde mig denna jubileumskväll om hur han redan som gymnasist fick livserfarenhet av rödhariga kvinnors eldfängdhet.

Ni undrar kanske hur många år vi firade? Det är svindlande många, men ni får gissa för nu har jag nämnt en massa namn och många av de där både manliga och kvinnliga blondinerna, som går omkring och ser ut som 25 år, vill kanske fortsätta att bedra omvärlden. Det kan de gott göra.

Efter alla dessa ytligheter om utseenden och annat kanske ni tror att jag bara är närsynt och inte ser verkligheten sådan den är. Ni har rätt - jag är närsynt, men inte mera nu än då när jag var ung och eldfängd.

Så långt Ylvas minnen från jubileumsfesten. Strax efteråt kom det nya funderingar, som faktiskt berodde på något som hände under jubileumsdagen.

Det handlade om:

Gudruns mamma

Så här på toppen av den underbara svenska sommaren funderar jag just nu lite över människor, som uppnått maximalt fullvuxen ålder med gott fungerande hjärnvindlingar. Det var nog Kar de Mumma som ledde mig in på spåret.. Nej - vi kände inte varandra personligen, fast vi skriver/skrev för samma tidning. Från tidig barndom minns jag honom som en av de alltid återkommande julklappsböcker som de vuxna i familjen gav varandra. Men det var nu på sistone som jag riktigt började beundra hans skriverer. Bortsett från intressanta nästan sekelgamla minnen skrev han träffande och snärtigt om dagsaktuella ting. Nog trodde jag att denne unge moderne 93-åring skulle bli minst hundra!

Mina egna föräldrar dog innan de hann åldras, därför är jag lite fascinerad av jämnåriga som ännu har sina föräldrar kvar. Och jag uppmanar dem att ställa alla frågor nu - i morgon kan det vara försent. Och när föräldrarna är borta blir det ännu viktigare med den armé av fastrar/mostrar och far- och morbröder, som alltid fanns där som en trygg buffert mot den okända världen. Och när även de försvinner en efter en, blir jag extra rädd om dem som är kvar, ännu finns det någon kvar i livet som bytt blöjor på mig!

Kanske minns ni studentjubileet som jag berättade om för en kort tid sedan?
Ett outplånligt minne från den dagen blev besöket hemma hos Gudrun Linnell från parallellklassen. Vi blev hembjudna hela högen 50-60 personer till hennes mamma på Platensgatan. Där fanns allt kvar sedan Gudrun gick i skolan, då hon och hennes kompisar brukade samlas i den fina hemtrevliga våningen. Och även för oss som inte varit där tidigare var det som att kliva tillbaka in i ett mjukt minne. Där stod Gudruns mamma som elegant värdinna och bjöd oss alla på sherry och tyckte "det var så roligt att få träffa alla Gudruns klasskamrater."

Må hon beskyddas med mycket hälsosamma vitaminer och ett stärkande nöjesliv, så att hon står där igen och ler vackert och skålar med oss vid nästa jublieum om fem eller tio år!

Vill man bli riktigt gammal, hjälper det nog inte bara med vitaminer utan det gäller att ha de rätta generna. Helst ville jag då ha rakt nedstigande gener från min fenomenala faster Amanda Elisabeth Malm som vid 97 år låg där nästan blind och döv men med kristallklar hjärna och ett närminne som en hyperintelligent tonåring.
Hennes son måste varje dag läsa tidningen högt, mycket högt, för henne. Hon visste mera om dagsaktualiteter än vi andra, som var ute och vimsade i samhället. Och så moster Tyra som vid 87 år hamnade på sjukhus och enligt den förbluffade unge läkaren verkade och såg ut som en välbevarad 50-åring med sitt blanka svarta hår och sin väloljade hjärna.

Men tyvärr, de flesta av oss har inte denna tur i livslotteriet. Realiteter heter nog sjukdomar, invaliditet, senilitet och annat som förnedrar slutet på historien.

Men om jag kunde välja , så skulle det förstås bli ett minst 200- årigt liv, ungdomligt och fullt av hälsa och fortsatt nyfikenhet på livet. Men OBS! Då inträffar något hemskt. Alla vänner och bekanta och nära och kära har ju då försvunnit. Skulle jag stå ut med att vara ensam i en främmande värld? Nej usch! Nja möjligen om jag finge med mig min närmaste på resan.

En av de intressanta fullvuxna personer jag träffat var den svenskfödde amerikanske arkeologen professor Oskar Bronneer, även han 97 år. En månad innan han dog intervjuade jag honom för radion, ett långt samtal, där han berättade minnen på äkta småländska. I hans barndom fanns det ännu vargar i Småland. Nu låg han till sängs med mycket svagt hjärta, men hjärtfelet viftade han bort. Däremot var han full av ilska över att han var blind.

"Jag kan ju inte ens gå ut och arbeta här på min utgrävning", ropade han och gjorde en gest ut mot fönstret och alla antika lämningar där i Korinth. Blindheten betraktade han som en djävulsk förolämpning av gud eller ödet, vilket det än var han trodde på.
Arkeologer tycks bli mycket gamla och pensionerar sig aldrig utan fortsätter att forska tills de plötsligt dör vid ca 95 års ålder och kollegerna beklagar det för tidiga dödsfallet. Jag påpekade detta för Oskar Bronneer, men han påstod att jag hade fel. Tvärtom, han räknade upp flera kända arkeologer, som bara blivit 85-90-93 år.
"Nej, inte har de blivit gamla inte, - inte som jag i alla fall."