Linköööööping - my love!
Ylvas 55-årskrönika
Jag har inte gått och blivit högervriden
– jag har suttit och blivit högervriden.
Och det är illa nog för en journalist-utrikeskorre, som bör hålla sig till mitten om mitten.
Det hände sig på vårt trevna 12 maj-jubileum 2012. Bildspelet under middagen med gamla svartvita foton av medgymnasisterna var så intressant, att jag, som satt med ryggen till, hela tiden måste spiral-och högervrida mig för att inte missa föreställningen. Tankspritt siktade jag då och då gaffeln mot munnen - jo, det var riktigt gott. Men inte nog med det – enligt konnässören Joe, som satt framstupa, var maten suberb, läcker och mycket prisvärd.
Kvalitet var det, som makthavarna Lennart Tegler, Barbro Andree och Linde Wittmeyer hade satsat på i Läkarsällskapets lokaler! Tack!
För nog fanns väl tanken: Hur ska det gå med våra jubileer, nu när inte Christina Isfalk längre finns?
Vi som bor i eller nära Linköping är av naturliga skäl något hemmablinda för tidens tand. Så det var intressant att höra, vad de såg, de, som inte sett vår kära gamla skolstad på långliga tider:
"Vilken skillnad! Stor förändring både utomkring men mest i centrum – uteserveringar, kafeer, folk i rörelse, annorlunda affärer- allt modernare!"
"Nu inser jag, hur grått och småtrist det måste ha varit på vår tid, när jag ser allt detta nya! Kul att Linköping går framåt!"
Jaså", tänkte jag lite skamset, jag som muttrar så där barnkonservativt, att jag vill ha tillbaka Linges bokhandel å Sahlströms å Beda å Frukt o Konfektyr på Platensgatan med 25-öres kokosbollar etc.
Åt Ågatspiazzan med dess inbyggda nattkravaller, fnyser jag i smyg och drömmer om mitt Linköping, som stelnat till ett gulligt museum från 50-talet.
Jahaja - i min höga ålder är jag nog själv rätt så museal.
Men nu ska jag berätta om några av våra kamrater, som däremot inte låter mossan gro på sina själar eller sin rosenhy:
Anna-Karin Magnusson (gift Furhoff) framgångsrik docentläkare å riksnivå med utländska titlar som jag just nu inte minns. Pensionerad? Tvärtom. Hon har börjat om och läser nu latin på universitetet tillsammans med andra unga studenter. Och trivs.
Om vår skönlitteräre kände författare Björn Håkansson och hans intressanta memoarer talade vi under middagen. Men det finns en annan författare i vår skara, en doldis, som bara recenseras i vetenskapliga och andra högfärdiga sammanhang:
Torsten Thurén – en Finspångsprodukt, som tillsammans med bl.a. Lars Furhoff utgjorde en stillsam elit i vårt nu så decimerade LIII. Torsten var en blygsam lång s.k. räkel, som ingalunda ville sticka ut och vara märkvärdig – så han satt där i sin bänk med huvud och rygg krökt.
Ni som har haft Lapsus i latin, vet att han gav de flesta elever nya namn, (mitt eget t.ex Wighula Hedensis dvs Lilla Wigh från Heda -låter som något Linné hittat på.) Dessa namn använde han, när han var på gott humör, varvid han också kallade hela klassen flickorrr. När han var bakfull eller sur kallade han oss alla:
Mina herrrarrr och befallde oss att böja de latinska verben i alla möjliga kringelikrokar. Gjorde man ett stolpskott i densamma böjning, blev Lapsus fyllerött arg i ansiktet och letade i fickan efter ett konsumkvitto, där han skrev ner ett nedgörande och aldrig glömt delbetyg. Sen fräste han:
"Mina herrrrarrr – jag äärr baarra en enkel bokföörrrarre." En av hans mest teatraliska blygsamheter!
I verkligheten satt han själv tillsammans med subjekt och predikat på "förrrsta rrang" och parkett.
Ursäkta kära realare – nu tror ni väl att jag har fått tomtar på loftet – men ring bara upp någon från L-klasserna, så får ni veta, att det var just så det gick till. Jag skrev väl en tidigare gång, att vi nog blev lite småknäppa i vårt språk – vi som hade Lapsus.
Men tillbaka till Torsten Thurén:
Lapsus älskade Povel Ramel och i dennes anda tittade han på Torsten och halvsjöng:
"Tuurrrion Turrrion tut-tuti lur." Då och då när han var på soligt humör upprepade han:
"Tuuurrrion, sitt grrrraciöst – sitt som jag – sitt inte som en rrrrääka!"
Om Torsten hade rätat ut sig i hela sin längd och bl.a. gått ut på dansgolvet under skoldanserna i gymnastiksalen eller på Semis eller nånannanstans och tittat ner på någon hugad liten skolflicka i stärkt underkjol, så – vem vet om hans många och viktiga verk hade fått den skepnad de nu har för bl.a. journalister och historiker. Visst gifte han sig, men senare.
Torsten Thuréns senast utkomna bok heter "Slavar, kungar och byråkrater – så tänker historiker". Den boken är inte tråkig för läskunniga! Och för historiskt ointresserade finns ändå ett litet godbit-kapitel: Tre aspekter på Olof Palme.
Den bok i hans digra produktion, som sålt mest heter "Vetenskapsteori för nybörjare". Detta berättar jag som ett tips till er skolkamrater! – Vi har väl en å annan begåvad yngre anhörig, som behöver sånt, inte minst efter alla flumskoleår!
För fem år sedan – vid vår förra träff- var det många av våra medicinare, som var ute i produktionen
och vikarierade. Jag lovordade er – med rätta! Hur det ser ut med er idag, vet jag inte. Någon gång
måste väl även ni hjältar få sitta och grilla och läsa och lösa korsord och bara vara laaata – på heltid!
Fast Lennart Tegler gav mig ett intryck av härförare i medicinprofessorernas stormtrupper.
Och en av de få, som ännu är eftersökt och gör nytta, är vår LIII-kamrat Joe (Jan-Ola Englund). Han jobbar tidvis i Uppsala med vad han kallar bröstvärnet (cancer) som röntgenspecialist.
Så är det Anita Andersson. För fem år sedan visste jag bara, att hon var en känd geriatriker. Nu, när vi andra är rätt åldersstigna, kom hon plötsligt på att hon skulle göra något, som hon glömt tidigare: dvs gifta sig!
Så det gjorde hon.
Och ni minns väl? Förälskelser hör ju till livets höjdpunkter hur stolliga de än varit! De sätter sprutt på vitaminer, serotoniner eller vad nu alla välgörenhetshormoner heter i efternamn. Alltså idel nyttigheter.
Anita är också ute i busken och håller föredrag om geriatrik och kryddar det hela med sin privata tro på tomtar, troll och gudar - eller rättare - enbart gudar, uppiggade med sång o musik.
Det finns förmodligen en intressant historia att berätta om var och en av er, som var med denna jubileumsdag och kanske även något annat intressant i kuriosaväg?
Mejla mig gärna wigh.heda@gmail.com och berätta, så kanske det kommer ännu en story här på Nils-Uno-sidan framåt hösten!
En stor fördel med våra och allas jubileer är, att det bara är just vi och att vi alla är i samma ålder. Till skillnad från t.ex försök till kusinträffar, där av någon oförklarlig anledning även ingifta bjuds med som tråkfaktor, så att vi kusiner inte får vara ifred med våra barndomsminnen.
Men Achtung och goodbye till Er Seriösa. Nu beträder vi flamssektorn:
Ja, detta med ålder. Jag konstaterade eller tyckte, att särskilt två av damerna såg – inte bara väl bibehållna ut – utan var t.o.m. tjusigare och raffigare nu än när de gick i skolan!
Och det är väl inte illa i vår imponerande ålder?
Grattis till deras gener!!
Detta hade även flera manliga deltagare lagt märke till, bl.a. en som alltid med demonisk röntgenblick har intresserat sig för kvinnlig fägring.
Jag blir glad, när jag ser någon jämnårig, som ser ovanligt ung och frisk ut. Då undviker jag speglar i dagsljus så länge jag kan och mumlar ett mantra: äsch då, inte är vi så gamla och trista inte!
En glädje av kollektivt slag i stil med "när det regnar på prästen, stänker det även på klockaren" – tror jag att det hette.
För optimism är nog det mest vitaminrika man kan ägna sig åt. Det är roligare än motion, tycker jag, som är lat.
Vilka de är – våra tjusiga medsystrar? Jo, när de var skolflickor hette de Anna-Karin Magnusson och Ulla Almgren.
Ylva Wigh
Ylva 1997
