Skrönor och verser under åren

Student 57 från Storskolan i Linköping

Ylva Wigh minns 12 maj 2007

Som vanligt tyckte jag det var JÄTTEKUL att träffa och se er alla - nästan som ett kärt gammalt släktmöte. Och eftersom vi tillhör den s.k. väluppfostrade generationen är det på plats att jag först tackar kommitten för det fina arbete ni lägger ner för vår trivsel.

Och favoritpojken Nils-Uno! Utan hans hemsida sutte vi ensamma och bildlösa med våra minnen. Jag föreslår att de starkaste och vackraste flickorna hissar honom vid nästa möte!

Vanligen tillförlitliga källor dvs Inga-Greta Törnström, berättade något som tyder på att i detta jubileum var det Allmänningarna, som var mest på alerten. Vid förra jubileet dök bara 2 allmänpers upp till middagen!

Nu konspirerade en linköpingsboende hjärntrust (Catharina Danielsson, Anita Eklöv, Sven Pettersson Vårdsberg och I-G) alltsedan hösten vid trivsamma hembakade frukostsammanträden. Medelst hemskickade anmärkningar försökte de skapa ordning i den f.d. klassen med gott resultat. För denna jubileumsdag blev det privat A-lunch och A-eftermiddagskaffe. Av ursprungligen 31 kom hela 21! Och det var enligt rapporter inte tråkigt en sekund!

- I dag har jag lärt känna klasskompisarna bättre än jag någonsin gjorde under hela vår skoltid, sa en av de glada deltagarna.

Och i den klassen har heller ingen avgått med döden!

Annat är det för oss L -3 are. En tredjedel av vårt lilla gäng har stupat -Lars Furhoff, Margareta Inger, Sylve Cederfeldt, Sven Köhler och Putte Fack. Dom hade vi mycket - mycket gärna sett kring vårt bord denna afton - vi spillror bestående av de paranta Ulla Almgren och Sara Johansson (Hultsfred. Enl. Lapsus Orrrmarryd) plus Joe och mig -Ylva.

Likaledes saknade vi specialinbjudna Stig Rydh och "Ljushuvud" Barbro Eriksson, som just då tyvärr måste vara ute i busken och arbeta för faster Astrid Lindgren. Tre skolkade utan giltigt förfall.

Men vi L-treor hade också den charmige Anders Wahlberg (son till Gideon -han med Svinsta skär och Söderkåkar) vid vårt bord - fast han egentligen-tillhörde grannbordet L-fyrorna . Där pågick en förmodligen litterär -konstnärlig diskursch kring Björn Håkansson - ni vet han som var påtänkt för nobelpriset i litteratur redan på gymnasiet. Men innan jag övergår till mera ekivoka begivelser, måste jag ge er alla en vink - med tanke på vår vördnadsvärda ålder.

Om aftonen växlade jag i hastigheten några ord med den lilla eternellen från 3-real-A Anita Andersson. Att hon är läkare av betydelse har jag vetat länge efter diverse jubileer. Men nu glittrade hon lite humoristiskt när hon påminde mig att hennes specialitet är - geriatrik!! Som om hon såg med sin röntgenblick det där som jag tappat bort- nämligen närminnet. Undrar just om hon kan yxa till en reservdel eller har någon nyutkommen vitamin i ämnet ? Det ska jag fråga henne vid nästa jubileum (om 5 år?)- om jag kommer ihåg.

Jomen, henne behöver de flesta av oss förr eller senare - jestanes så omsvärmad hon kommer att bli med tiden!

Ni som inte känner henne - titta på stora skolfotot på trappan från i år - hon står nånstans i mitten till vänster och ser ut som ett barnbarn. Nej - inte Inger Arvidsson utan den lilla blonda snett upp till vänster om Nils-Uno!

I aulan satt vi nu på parkett precis som realskolepojkarna på vår tid och bredvid mig hade jag Gossen Ruda (nej han är inte latinare).

När rektorn berättade att eleverna numera slipper morgonbön väste han stillsamt i mitt öra:

-Fru Grundrektor Ludvig Hagvald!

Med några framviskade nyckelord befann vi oss - Gossen och jag - åter däruppe på läktaren och åhörde lektor Karl-Josef Sundbergs basröst:

- -"i går var jag på Omberg - här nu då . Där fanns å ena sidan viiita sippor å andra sidan "

eller --- "kämpar Sigge och Sixten och Sonja mot ett mål -häär nu dåå i Cortiiina . Så ska vi också kämpa mot ett mååål".

Plus - Din klara sol går åter upp. Tre verser. Och man gluttade ibland lite nervöst i den smygförbjudetmedtagna gloslistan. Välsignade morgonböner som gav en liten frist till såna typer som oss! Jag menar oss B-människor, som vaknar först framåt middagstid sedan A-människorna arla har startat Framåtskridandet och Utvecklingen med sina välartikulerade vokaler, mjölkat korna, uppfunnit hjulet, fått Nobelpriset, startat krig och kupper (de sker alltid vid tretiden.a.m.) och varit allmänt samhällsnyttiga.

Gossen Ruda hade inte fattat detta med fotograferingen utan smet upp till Läroverkets högre skikt för att bl.a. titta in i museet med uppstoppade fåglar. Ack där fanns de ännu med sina latinska namn. Men han skrämdes i en sekund nästan ihjäl av en väldig nytillkommen uppstoppad björn. Det var dock ett till den moderna skolan anpassat djur som inte tyngdes av latinska tillmälen. På skylten stod: Död björn.

Detta tyckte Gossen Ruda var dagens pedagogiska clou.

Men jubileumskommitten med Kristina Nilsson in täten är minsann ingen dåsig B-kategori. De är alerta A-människor, som ordnade en rundresa i Linköpings utkanter, som visade alla er utflyttade, vilken expansion vår gamla regements- och lärdomsstad är inne i. Jag tror att de flesta var mycket tacksamma för den nyhetsguiden.

Ett par vackra pojkar med ansiktsdragen tillrättalagda svarsmumlade dock på mina frågor: "reningsverk" - "parkeringsplatser jag mött"

Här var mina själsfränder i bakåtsträveri! Jag får gråväder i huvet av vanliga förorter, fabriker, höghus, moderna betonglådor etc. Och just Linköping vill jag ha precis som när jag var skolflicka - ni vet så där underbart som Stefan Andhe (pojken från London) skildrar vår skolstad och dess invånare. Hans böcker finns på biblioteken - läs och njut!

T.o.m. förra jubileet när vi fick se nya biblioteket tänkte jag så där lite arkeologiskt att jaha så där ser väl vilket modernt bibliotek ut i vilket Ludvika som helst. Jag åstundade hett ett besök i det gamla. Nej inte det som brann - utan vårat gamla-gamla vid domkyrkan! Likaså känner jag begärelse till gymnastiksalsjugendbyggnaden, där vi dansade skoldans till Moonlight serenade och Strangers in the Night med Hardes eller Hoffstens och några vaksamma lärare nersuttna vid ribbstolarna. Och Lampes konditori och biograferna, där ni kanske satt längst ner och pussades med någon någon gång Regina på Klostergatan och Saga och Moriska -"nej där gick mest pojkfilmer som Hämnaren från Nebraska".

Nu fick jag en ide: Någon med sinne för oss - förmodligen mycket få - kufar och bakåtsträvare kunde väl ingå som extra i nästa jubileumskommitte och anordna en vandring i några av våra gamla kära katakomber.

Och vem vore den excellentaste och påhittigaste härföraren för detta ? Jo naturligtvis Carola Schöldström! Vad tycks?

Jag har märkt bland släkt och vänner att läkare med ungdomliga hjärnvindlingar gärna vikarierar då och då efter pensioneringen och jag tycker lekmannamässigt att det är slöseri med så mycket värdefull samlad kunskap, om de inte vikarierar. Denna jubileumsafton träffade jag flera såna, som bekräftade att de ännu då och då är ute i produktionen som välkomna vikarier.

Säkert finns det mycket mera att berätta från denna glada dag, men skyll er själva ni slöfockar som inte har mejlat till mig och berättat era innersta och yttersta upplevelser!

Jag använder för igenkännandets skull konsekvent bara ursprungliga efternamn - de som fanns i skolkatalogen. även om ni gift upp er till Hönebjär.

Så funderar jag på att berätta en hisklig och en festlig historia om Lapsus, men njae nu är ni nog trötta efter alla mina bokstäver för denna gång.

Ylva Wigh