Kära medjubilarer!
Sen ankomst för min rapport! Och inga ursäkter finns. Slö latmask är just vad jag drabbats av i min agrara vildmarksidyll! Det insåg min kära L3-medlatinare Ulla Almgren och gav mig för en månad sen hemskickad anmärkning (per mail!): ”Vad sysslar du med? Dags för rapport!”
Ulla är fräsch och pigg som en tonåring, arbetar fortfarande som tolk och översättare och har långsiktiga framtidsplaner. Jag gissar att hon ensam står kvar som die Schildwacht am Rhein, när vi andra har dragit gräset över oss.
Och nu till förra Wunderschönen Monat Mai! Tack Lennart för din lysande ide att introducera oss i detta sekels första stora revolution – AI !
Först gnällde jag. Teknik – usch – det är främmande element för mig. Så fick vi veta att AI även har med språk att göra – alltså mitt element – ja tack! Jag vet inte, hur mycket ni andra fick med er av den kunskap, som den unge germanske professorn delgav oss. Förmodligen det mesta! Särskilt ni realare, som av naturen är mera einsteiniga än vi språk- och litteraturdrömmare.
När jag först fick syn på professorn, trodde jag att det var ett välartat barnbarn, som någon av er hade smugglat in (kanske för att spionera på hur vi seniorer roar oss i vår imponerande ålder). Trivsamt charmig och intelligent tycktes han mig vid ett litet privat sittmingel. Får han nobelpriset kan ju vi 57-or applådera från hinsides.
AI är ofta på "nyhetstapeten" och jag fick tidigt en ide om att detta kan bli nya seklets motsvarighet till förra seklets revolution – elektriciteten. Och se! Härom månaden skrevs i bladen att just så är det !
Men tro nu inte att jag begriper! Jag vet inte ens vad elektricitet är och hur den uppstår. På fysiklektioner i Flickskolan tycktes den bestå av kattskinn, en pinne, någon tumregel och en gentleman som hette Ohm. Jag är mycket tacksam för elektriciteten, men tror alltid att den exploderar, om man pillar på den.
Och nu till aftonens middagsnöje! Ni hade säkert alla intressanta samtalsämnen vid respektive bord. Vid vårt latina bord var det helt enkelt jättekul – tack vare Barbro, Ulla och Carola. De berättade om sina mödrar på vårt skol-femtital. Då kunde vissa kvinnor ännu stoltsera med innor-titlar d.v.s. doktorinnor, överstinnor etc. Klädsel varierade. Det trippades i vår- höst- och lilla promenaddräkten. Och alla dessa små hattar med flor!
Berättelserna var fascinerande och påminde mig om Stefan Andhes kåseriböcker från det småborgerliga Linköping på 50-talet. Låna på biblioteket och njut – ni som likt mig tycker om att uppleva Linköpings 50-tal i historiskt/humoristiskt skimmer?
Särskilt i flickskolan såg jag då och då dessa -innor, på kort besök hos sina döttrar i skolan. De var alltid leende och vänliga även mot oss andra, aldrig snorkiga, så jag fick en allmänt positiv uppfattning om stadsmammor. Ja, de hade ofta liten hatt med flor. Jag påträffade också via en släkting ett litet kotteri damer med pärlhalsband. De var medlemmar i Alliance Francais och kallade varandra söta du.
Till vårt bord igen, där jag med fladdrande journalistöron hade lyssnat till ovanstående festliga berättelser.
Nära vårt bord satt även Sven Pettersson (A3). Han och jag var nog de enda äkta lantisarna. Så inför nästa möte är jag nyfiken på honom och hans mammas roll. I min begränsade bondevärld hade pappor drängar. Pigor hade funnits på mormors tid. Nu var mammor ensamarbetare i stora, ofta vackra men hemskans omoderna hus. Trots minnesrika fester och släktmöten i hus och trädgård, gavs det just ingen tid till trippande i förmiddagsdräkt. Vilket kvinnoslit! Inser man nu efteråt ...
Ni minns nog alla dåtidens fotskydd vid regn; herrarnas galoscher och damernas pampuscher. Vi ungar hade bottiner. Men kronan på verket var min mammas högklackade gummipampuscher, som slutade i en kokett pälsbräm på smalbenet. Redan då tyckte jag att detta utanpåverk var elegant, men – märkvärdigt.
Märkvärdigt är det också att vi ännu finns! Lennart meddelade vid middagen att av de 104 som tog studenten 1957 var det nu 19 närvarande vid mötet. Ni har alla upplevt hur era nära och era f.d. kolleger gått bort. I min massmedia- och politikervärld likadant. Jag brukar dystert konstatera: ”Nästan alla mina jämnåriga är döda – resten har blodtryck.” Om det vore så enkelt som bara blodtryck ...
Fast ibland blir man överraskad. Jag såg t.ex. att Barbro hade någon vajsing på någon ryggkota och gick böjd. Så jag trodde att hon var skör och ömtålig. Hon erbjöd sig att skjutsa hem mig till Heda nästa dag. Ja, ni vet nog att jag är ett hjälplöst fruntimmersvåp utan bil och körkort. Och jösses! Hon körde som den bästa formel-1-drottning och hemma hos mig klättrade hon som en alpget i mitt utsiktsberg. Det blev ännu en festlig dag.
Av förklarliga skäl har jag länge tackat och hyllat Lennart och även Nils-Uno för det ledarskap, som gör att vi ännu får träffas. Men kommittén är större, så jag frågade Barbro, om jag var orättvis. ”Nehej! Inte alls! Det är faktiskt Lennart, som gör allt!” sa Barbro, som själv är kommitté.
Frånvaro vid våra jubileer är inte alltid betingad av cancerbehandling eller annat elände. Torsten Thuren t.ex. som på sitt förnäma äldreboende råkat ut för en upplivande love story, var just i maj som vanligt i vårens tid ute i Europa med sitt hjärtas dam. Men han har lovat mig att inte skolka nu i vår 2025 ifall Lennart skulle vilja? Ja just det, samla ihop oss medan vi ännu finns!
Det är nog bara Anna Karin Magnusson, som utan konstgjorda medel blir vackrare med åren. Som en manlig deltagare viskade till mig: ”Så tjusig! Och i vår ålder och allt!” Nej, vi andra samlar idogt rynkor både in- och utvärtes, så det gäller att fånga våren kära ordningsman!
Det har redan börjat ljusna lite därute i januarikylan, tycker jag.
Hälsningar
Ylva
Ylva 2024
